"Rummet är rengjort, sängen bäddad och hembiträdet piskat". Men trots den optimala, ultimata ordningen, är känslan av tillkortakommanden, rentav misslyckande galopperande för Herrn, ena huvudpersonen i Robert Coovers kortroman "Att smiska hembiträdet" från 1981, nu på svenska. Varför är det inte nog? frågar sig Herrn uppgivet. Envist, ihärdigt, full av pliktkänsla har han använt alltifrån svischande björkris, snärtande handflator till smackande hårborstar, vinande läderpiskor på Hembiträdets bara stjärt. Likväl: inte nog.
Vad är nu detta? Sadistisk pornografi under en litterär täckmantel? Också, åtminstone en smula. Men Robert Coovers knappt sjuttiosidiga berättelse är framför allt ett förtätat, rasande skickligt gestaltat drama vars tolkning är lika gäckande som sublimt.
Robert Coover, född 1931, har sedan 1960-talet framgångsrikt mutat in en unik nisch inom den amerikanska prosan med sina berättartekniskt briljanta och komiskt lekfulla berättelser. Men först nu finns han på svenska. En bra introduktion till denne säregne prosaist. Dessutom är "Att smiska hembiträdet" är smärre mästarstycke.
Handlingen är inte mycket att orda om. Herrn vaknar upp varje morgon - fortfarande halvt drömmande och fysiskt upptänd- medan hembiträdet kommer in i rummet, vädrar, putsar och fejar - och till slut, varje dag, gör ett misstag. Och motvilligt tvingas Herrn - så upplever han det själv - bestraffa henne. Smisk! Om och om igen, med små variationer. Denna sado-masochistiska sängkammarduett är provokativ, men egentligen inte så mycket sexuellt, låt vara att Robert Coover gärna tangerar den gängse sexualmoralen. I en sina mest kända, och roliga, noveller återberättar han vad som egentligen händer i filmen "Casablanca" när Humphrey Bogart och Ingrid Bergman möts på tu man hand. De två förälskade kommunicerar hett och intensivt med varandra. Kanske inte med läder, men i alla fall utan kläder.
Översättaren Claes Wahlin (till vardags litteratur- och teaterkritiker i Aftonbladet) lyfter i sitt läsvärda efterord fram Coover som den store mytkritikern. Så sant. Myter i alla dess, inte minst populärkulturella och faktiska, uppenbarelser fascinerar Coover. I sitt magnum opus "The Public Burning" skildrar han om hur de spiondömda makarna Roseberg avrättas offentligt på Times Square i New York. Stort party. Festfixare för denna massmedialt medeltida karnevalsföreställning är ingen mindre än Richard Nixon.
I "Att smiska hembiträdet" är det annat slags myt som penetreras: ordning och underkastelse. Den som vill kan läsa boken som en skarpsinnig analys av makt och könsroller, därtill som en metaroman (metaperspektivet finns nästan alltid hos Coover). Men man kan nöja sig med det mest uppenbara och läsa boken som ett stycke lysande underhållning.
Boken är dessutom ett ypperligt exempel på vad litteraturprofessorn Larry McCaffery kallat "kubistisk" prosa, något som Coover utvecklade redan på 60-talet i (numera klassiska) noveller som The Babysitter och The Elevator. Han utgår från en utmanande simpel händelse - i The Elevator åker en man hiss till sitt kontor varje morgon - och återberättar sedan samma historia om och om igen, med små men avgörande variationer.
I mindre ekvilibristiska händer skulle resultatet bli lika skoj som att läsa telefonkatalogen från A till Ö. Men Coover är skicklig som en miniatyrmålare och adderar en sådan akut känsla för komik och språklig fantasi att man häpnar, skrattar högt och tänker till, tänker större. Förtjust återvänder jag till "Att smiska hembiträdet" och tänker: att det kan vara så kul att smiska och att bli smiskad. Onekligen en provokativ tanke. Eller?
Örjan Abrahamsson