Journalisten Phil Strongman har skrivit en initierad och infallsrik bok, "Pretty Vacant - punkens historia en gång för alla". Underrubriken andas omnipotens - punken är för brokig för att sammanfattas på knappt 300 sidor - och ibland blir skribentens lojalitet med Malcolm McLaren, punkens kreatör och regissör och mannen bakom Sex Pistols, besvärande.
Men i det stora hela - ett fantastiskt och livfullt dokument. Likt en historiker av facket tecknar Strongman ett punkens släktträd, med USA-rötter och otaliga förgreningar.
Ändå kan hela skiten, åtminstone ur Strongmans brittiska perspektiv, kokas ihop till ett par år, från december 1975 till januari 1978, från den första Sex Pistols-spelningen till den (undantaget senare återföreningar) sista. Det var då det exploderade.
Och även om man likt den svenska punkscenens mörkaste ljusgestalt, Joakim Thåström i dåvarande Ebba Grön, hade större musikalisk behållning av The Clash, vars utrymme i boken är relativt begränsat, och huvudsakligen uppbyggt kring den briljante Joe Strummer, så kommer ingen förbi det faktum att Sex Pistols var och är punkens själva symbol. Det var de som skapade skandalerna och rubrikerna. De som blev portförbjudna och bannlysta.
För en av de två förgrundsgestalterna gick det snabbt åt helvete: tidigt 1979 dog Sid Vicious av en överdos heroin. Den andre, John Lydon, eller Johnny Rotten - i den här världen uppträder knappt någon under dopnamnet - deltog 2004 i en brittisk dokusåpa. Och Vivienne Westwood, punkens klädskapare vid McLarens sida, är numera adlad. Rebellerna, döda eller rumsrena.
Så kan, på tvärs mot författarens intentioner, boken också läsas som en sorgesång över hela populärmusiken. Några blir offer för myter och droger, andra införlivas av de normerande och systembevarande krafter, eller makter, vare de sedan ekonomiska eller politiska, som nyss kritiserades med sådan ungdomligt genuin aggressivitet.
Förr eller senare blir antikonformismen, hatet och samhällskritiken ett föremål, alltså räntabelt på marknaden. Punken omsätter ännu inte lika mycket som Beatles och Dylan, men tendensen är den samma: ett ursprungligt uppror förvandlat till gubbnostalgi och musikindustri.
Jan Karlsson