Imre Kertész:
Den engelska flaggan
Översättning: Ervin Rosenberg
Weyler
På Imre Kertész kan man missta sig. Beträffande fiktion kontra självbiografi har han själv låtit hälsa att "Jag betraktar mitt liv som stoff för mina romaner - jag tänker helt enkelt så, och det befriar mig från alla hämningar."
Här ett par fakta ändå, nödvändiga för att inplacera ungraren Kertész historiskt och litteraturhistoriskt:
Som 14-åring blev han deporterad till Auschwitz.
Han var budapestbo under Sovjets inmarsch 1948 och revolten 1956.
Om denna senare tid handlar "Den engelska flaggan" som kanske är en roman.
Den unge mannen - "som jag till följd av en sinnesvilla som vi alla faller offer för betraktade och förnam som mitt mest autentiska jag" - betraktas här "som i en film". Ungefär som han förmodas ha betraktat sig själv redan då.
Runtomkring honom repression, grå vardag och den sortens absurda brist på stabilitet som för Kertész utesluter allvaret och uppkomsten av ett moraliskt tillstånd. Allt detta anar han dock mer än vet.
I berättelsens då ges ingen överblick, endast antydningar. Inga pusselbitar faller vackert på plats.
En partikoryfé förs bort i en bil för att senare uppträda sönderslagen. Nyss en auktoritet, nu "en skälvande amöba".
Allt medan berättarens starkaste intryck från tiden förblir en uppsättning av Wagneroperan "Valkyrian".
En järnridå, som det står någonstans, befinner sig mellan berättandet och livet.
Stilen - integrerat cynisk och repetitiv - får mig att tänka på Thomas Bernhard.
Det är en litteraturhistorisk ironi: Österrike-Ungern.
Förhindrad av sanningskravet kan författaren inte komma till skott och "berätta".
Berättandet hindrar berättandet.
Kertész har tagit till sin personliga uppgift att vittna om dess svaga förutsättningar.
Det är hela historien - och just därför blir den berättad.
Den engelska flaggan? En behandskad hand vinkar från en bil, först lite tvekande, sedan vänskapligt. På kylaren brittiska flaggan. Så försvinner den bort i en gatukorsning vid Múzeum körút, där sovjetiska stridsvagnar fem dagar senare åter ska rulla.
Där och då - i en intilliggande universitetsbyggnad - begrundar en ung man det italienska uttalet av ordet molto - mycket - med tankarna alltmer ockuperade av en essä av Thomas Mann om Goethe och Tolstoj som han av en slump har kommit över.
En syssla han tvärtom anser rättfärdigad av händelserna på gatan.
OLA KLIPPVIK