Anne Enright:
Sammankomsten
Översättning: Thomas Preis
Brombergs
Det irländska eländet i en något uppdaterad version möter vi i Anne Enrights Bookerprisbelönade roman "Sammankomsten". Här finns inte jordgolv, potatispest och svält, däremot ett dussin syskon, ett alltför litet hus, alkoholism, sexuella övergrepp och allmän besvikelse på tillvaron.
För Veronica Hegarty har det visserligen gått bra i livet: tjusig villa, framgångsrik man, välartade döttrar. Men när hennes bror Liam, som hon alltid stått nära, hittas drunknad tappar hon fotfästet, börjar dricka, köra planlöst omkring på nätterna och vända sig bort från maken.
Insikten om att Liam begått självmord tvingar henne att rannsaka sina minnen och hon börjar rekonstruera såväl sitt eget som mormoderns förflutna. Upp till ytan stiger förträngda hågkomster om något som hände under uppväxten, något som kanske kan förklara broderns destruktiva liv.
Sammankomsten är en frätande mörk berättelse om "familjesåret", späckad med svavelosande cynismer, pyrande ursinne och ilskna utfall mot såväl den mönstergilla medelklasstillvaron som den katolska barnalstringstakten. Enright har en skoningslös blick för de skvallrande detaljerna, en brutal skärpa i de psykologiska iakttagelserna, och hon låter ofta språket välja oväntade vägar.
Ändå lyckas hon aldrig riktigt väcka mitt intresse för familjen Hegarty. Kanske har det att göra med den svala distans romanen trots den hätska svärtan upprätthåller, med det väl koketterande cirklandet kring minnets konstruktion, oviljan att foga samman pusselbitarna till en helhet och göra familjemedlemmarna till mer än hastiga skisser. Ja, vi får helt enkelt aldrig mer än sporadiska glimtar av de där smärtpunkterna som gör berättaren så rasande. Först på de sista sidorna börjar berättelsen gripa tag, men då är det ju så dags. Jag slår igen boken utan större saknad.