Huvudpersonen i amerikanska R J Palacios debutroman ”Undret” är den tioårige August (Auggie) Pullman. August är född med ett gravt missbildat ansikte. Han har ända tills bokens början undervisats i hemmet av sin mamma, men nu ska han börja i en riktig skola; inte precis någon skyddad verkstad för den som ser annorlunda ut.
I korta stycken, ur flera olika barns och ungdomars perspektiv där Augusts eget är återkommande, skildrar Palacio Augusts första tuffa år i skolan. Det är en kamp för att bli accepterad för den han verkligen är, inte dömd som pestsmittad för hur han ser ut (vilket sker i början). Gripande skildras Augusts ensamhet och utsatthet, som han bland kamraterna försöker tackla med mod och mycket humor. Men om kvällen kommer tårarna, och den bittra frågan: Mamma, varför måste jag vara så ful?
Här finns också ett trovärdigt porträtt av Augusts storasyster Via, som alltid fått stå tillbaka för sin bror och vars egentligen helt naturliga släng av syskonavund tyngs djupt av skuld och skam. För hon älskar August och vet ju att det är han som är babyn, som måste omhuldas och älskas alldeles särskilt mycket.
Det här är alltså en riktigt hjärteknipande bok. Den är naturligtvis också angelägen i sitt ärende: att det viktiga är inte hur man ser ut, utan hur man beter sig. Men någonstans här lurar också en liten klämkäckhet som stör mig. Det som jag uppfattar som bokens sensmoral – att om man bara är tapper och en bra kompis så ordnar sig allt på slutet – känns en smula naiv. Riktigt så enkelt, och så rättvist, är inte livet.