Det här är den Beirut-födde konstnären och författaren Rabih Alameddines fjärde roman som räknas som hans stora genombrott.
Och nog är boken stor; episk, fantastisk, poetisk och ambitiös. Men också rörig. Väl utvecklad simultankapacitet är ett måste för att kunna ta till sig de här nära sexhundra sidorna.
Romanen är som ett träd, med två stammar, otaliga grenar och ett gytter av skimrande löv.
Den ena stammen består av historien om den drusisk-kristna libanesiska familjen al-Kharrat, där jaget Usama efter många år i USA återvänder till Beirut för att tillsammans med övriga familjen vaka vid faderns dödsbädd. Nämnas kan också att här även figurerar en farbror Jihad.
Den andra stammen är svårare att konkretisera. Men kanske kan man säga att den skildrar, i sagans form, mellanösterns historia. Här finns religionskrigens rötter, kampen mellan gott och ont, inbördeskrigen, korstågen. Det förflutna och samtiden glider in i och ut ur varandra. Det är överväldigande, och, alltså, bitvis förvirrande.
Bland sina inspiratörer nämner Alameddine såväl Koranen som Gamla testamentet, Shakespeare och Ovidius. På den litterära satsningen är det således inget fel. Men i sin iver att skapa en ny "Tusen och en natt" och gestalta sitt folks historia har författaren, som jag upplever det, gapat över för mycket. Splittringen blir tydligast mot slutet när allt ska sys ihop.
Men Alameddines underbara sinne för humor hör till bokens stora behållningar. Till exempel är hans skildring av gänget med smådjävlar, alla ytterst personliga och med bibliska namn, underhållning på högsta nivå.