"Vi är beredda till nästan vad som helst för att hålla kvar livet i dem vi älskar". Till Niklas Rådströms underbara författarskap hör den magiska första meningen. Med en gång slår han an en ton. I det första yttrandet berättar han hela sin bok. Jag kan alla hans inledningar utantill som visa sagor.
Denna berättelse har länge bidat sin tid. Niklas Rådström återvänder till sin barndom och berättar om en svår sorg. Bengt var vännen, skolkompisen och ungdomens följeslagare, som 23 år gammal tog sitt liv. Kring deras gemensamma uppväxt och sina egna förtvivlade frågor väver Niklas Rådström samman sin berättelse.
Livet är inte mer än en handfull regndroppar. Det är både flyktigt och storslaget. I Bengts och Niklas ungdom skapas konturerna av kreativitet och konstnärlighet, men också upplevelsen av hur det egna livets meningslöshet kan förinta allt detta.
Niklas Rådström brottas med frågan varför Bengt tog sitt liv. Han söker i sin egen berättelse och bland efterlämnade anteckningar. Han vänder och vrider på journalanteckningar, psykoanalytiska teorier och vänners vittnesbörd. Vad får en älskad vän att välja döden?
I sorgen gör sig åter minnet av faderns bortgång påmint. Svaren kan vara många men är ändå fyllda av brist. Till slut är det som om Rådström nöjer sig med att ge Bengt sin egen berättelse. Bengts död var meningslös. Men hans liv var det inte.
Niklas Rådström kan tala om det allra svåraste med ett klartänkt och poetiskt språk. Han gör det utan tillstymmelse till sentimentalitet och schabloner. Kanske för att han själv nästan var där.
De många sorgerna drev Rådström in i en depression där meningslösheten anfrätte honom. Goda vänner och gott stöd fick honom dock av välja livet. Detta är en plågsamt vacker bok skriven av en människa med stor uppriktighet. Läs den!
Jakob Carlander