Det tar emot att skriva det, men jag tycker verkligen inte om den här boken. Yvonne Hirdman är sedan många år välkänd och erkänd, inte enbart som författare, utan även som forskare och förgrundsgestalt för feminismen i Sverige. Kanske är det just på grund av hennes väl befästa position, som hon inte riktigt verkar engagera sig i hur hennes framställning ska nå fram till läsaren?
Hon har en gedigen kunskapsbank, som hon frikostigt delar med sig av i denna genomgång av vad Göstas, det vill säga mannens, överordnade roll i samhället genom århundradena fått för konsekvenser. Pigornas och hembiträdenas historia lyfts fram, liksom kvinnokroppens betydelse, och kvinnans underordnade plats i hem och arbete överhuvudtaget.
Kvinnan, ständigt betraktad i relation till människan, mannen, Gösta. Det är intressanta perspektiv och ämnesval, men både stoff och argumentation skyms av en överlägset, raljerande ton, kryddad med språkliga överdrifter. Det känns onödigt och orättvist, men det förtar läsglädjen för mig, och kanske ännu mer för den som inte delar författarens värderingar. Jag avslutar med ett exempel, där en "sanning" slås fast liksom i förbifarten, utan att på något vis underbyggas: "...James Brown sjunger i den manliga normens främsta musikaliska uttryck Its a Mans, Mans, Mans World."
Vem har bestämt att detta är det främsta musikaliska uttrycket? Jag bara frågar.