Inte heller Thorsten Flinck känns som någon större bomb. Flinck och Ranelid har blivit prettokulturens mest frekventa ansikten utåt och hade de gjort en duett hade logiken varit fullständig.
Samma sak gäller Thomas Di Levas debut. Han har sedan han var i mankemang med rättvisan för ett par år sedan omfamnat folkligheten med full kraft, och Melodifestivalen känns som ett fullständigt naturligt steg efter "Diggiloo"-turné, "Så mycket bättre" och "Pluras kök". Ännu ett snillrikt drag av den slipade affärsmannen i kaftan.
Om jag ska utse den största sensationen i nästa års festival så är det kombon Anna Järvinen-Björn Olsson-Martin Elisson. Tre kritikerälsklingar och det närmaste en Håkan Hellström-medverkan vi lär komma någonsin.
På östgötafronten är det inte så muntert. Inte en enda låt från Alexander Bards trollspö! Den enda kända östgöten i listan är Motalas musikalfantom Hanna Lindblad. Hennes spektakulära shownummer från 2010 var imponerande, så kan hon kombinera danskompetensen från då med en lite bättre låt blir det spännande att följa henne.
Framför allt har Christer Björkman fått till en snygg blandning av knasigheter, "bra på riktigt" och något för barnen (Ulrik Munther!). Han kan bära huvudet högt fram till februari.