Björn Ranelids böcker riskerar att bli en motsvarighet till sociala indignationsreportage i kvällspressen.
Ny bok
Björn Ranelid: Lustmördarna
Albert Bonniers förlag
Kan ingen sätta Björn Ranelid i karantän då och då? Förlaget gör varken honom eller läsarna någon tjänst genom att på kommersiella grunder släppa en roman av honom varje höst.
Även titeln på den nya, "Lustmördarna", tycker jag är omotiverad. "Om lusten att mörda och om att döda lusten", försöker baksidestexten förklara. Godhet säljer väl inte i våra dar, men det är fel att påstå att detta är en roman om ondskan.
I förra årets "Bär ditt barn som den sista droppen vatten" bars Ranelids samhällskritik och engagemang av en äkthet som fick mig att kapitulera. Men liksom i "Kvinnan är det första könet" (2003) får man nu intrycket att han skriver på uppdrag -- han är sannolikt den typen av författare som människor söker upp med melodramatiska livshistorier. Hans böcker riskerar i dessa fall att bli en motsvarighet till sociala indignationsreportage i kvällspressen.
Den nya boken är skriven "till minne av Albert Andersson, 1920--2003". Han var barn av en trasig och olycklig familj. Mamma Greta, underbar när hon är nykter, både super och tar tabletter periodvis och har ett förflutet som det viskas om. Pappa Harald är stolt ägare till en bilverkstad i Vätternbygden med bensinstation -- en av landets första i 30-talets början. Deras våldsamma gräl fyller barnens öron med svordomar och elaka ord.
En förmåga att trots allt ta vara på stunder av ljus och glädje och att fly till "den andra världen" blir Alberts räddning. Förtrogna har han i bäste vännen Valentin och hans mor Signe vars värme och godhet räcker till många. Och skolkamraten Anna Blad spelar en viktig roll senare i Alberts liv och får honom att äntligen öppna hemliga rum på glänt.
På sätt och vis var Albert ett så kallat maskrosbarn men dömd att leva med tunga hemligheter. Han var läsbegåvad, utbildade sig till civilingenjör, gifte sig, fick en son, skilde sig. "Rädd för att lämna ifrån sig orden" kom han att tillbringa nitton år på S:t Lars mentalsjukhus i Lund.
Ranelid gapar över stora bitar liv och hela katalogen med tragedier: alkoholism, incest, mord -- sjuårig hittas hans älskade lillasyster Lisen skändad och död. Han berättar ganska ryckigt, med utfyllnader och upprepningar som inte precis har retorisk verkan.
Ranelid är en predikare och "universalsymbolist" och tränger sig med sina vackra ord mellan berättelsen och läsaren hela tiden. Att något annat än en roman av det här slaget anstår hans språk och anspråk behöver på nytt bevisas.