Björn Ranelid:
Ansikte av eld
Albert Bonniers förlag
Där de goda människornas godhet manifesteras tills läsaren storknar och det eventuellt onda de gjort sig skyldiga till blir futtigt som sorgkant på en lillfingernagel?
Visst finns det något storartat i Björn Ranelids idealistiska människosyn, grundad på äkta känsla. Och mycket av det han skriver rymmer en samhällskritik värd att ta på allvar. Men engagemanget för de bortstötta och kränkta känns ibland mer programmatiskt än berörande. Och även om språket har kvaliteter så är passionen för (stora) ord större än förmågan att hantera den.
Till raden av ranelidska idealkvinnor fogar sig Greta Anker i årets roman "Ansikte av eld". Vacker och begåvad fiskaredotter från Baskemölla, Sophiasyster och biblioteksassistent, gift med en framgångsrik neurofysiolog (lobotomier). Nu 92 år, välskött till kropp och själ, änka sedan 1952 och mångmiljonär. I det tysta god fe för utslagna, en rebell vars samlade minnen sägs vara "fullkomligt unika i mänsklighetens historia" (det ni!).
Från hemtjänsten till Gretas praktfulla niorummare på Strandvägen i Stockholm kommer Saskia, 28 år. Över ålders- och klassgränser växer en nära vänskap fram som även finner väg till svarta kapitel i deras liv. Saskia har knarkat och sålt sin kropp, som fjortonåring fött och övergett en dotter. Gretas enda barn Jeppe blev bara sju år. Han var svårt utvecklingsstörd och fadern ville inte veta av honom.
De farligaste hemligheterna ("förmodligen en landsförrädare") döljs i den avlidne maken Erik Rosanders dagböcker som visar en helt annan man än den Greta trodde sig känna: cynisk och föraktfull, hängiven nazist - drivande motståndare till att Sverige skulle ta emot judiska läkare som flyktingar.
Retorisk som en predikant upprepar och inskärper Ranelid sina teser. Undra på att det blir tjocka böcker - denna drygt 500 sidor. Ingredienser ur tidigare böcker stuvas om, material återanvänds. Greta Anker har haft föregångare, och de trasiga ungdomarna och deras "räddare" Axel Molin på Lövlunden var huvudpersoner i "Bär ditt barn som den sista droppen vatten" (2004), men nu ges Saskia en avgörande roll i tragedin som utspelades där.
Ranelid duttar ut antydningar på följetongsvis, berättar huller om buller, spinner då och då på en arvsintrig där Eriks barnbarn är "gamarna". Alltför mycket skymmer vad som helt enkelt kunde ha varit skildringen av varm och tillitsfull vänskap mellan en gammal och en ung kvinna.