År 2004 tog Hanna Sofia Öberg tjänstledigt från Norrköpings tidningar, lämnade sin invanda miljö och flyttade till Hultsfred. Hon bosatte sig i en lägenhet på området Stålhagen och blev granne med en av landets största flyktingförläggningar. Då bodde runt 600 människor från ett fyrtiotal länder på "campen" som förläggningen kallas av sina invånare.
En del av alla dessa människor får läsaren möta i boken "Glömda - rapport från en svensk flyktingförläggning". Edona till exempel, den tioåriga kosovoalbanska flickan som tar hand om sin svårt deprimerade mamma och sina syskon. Den unga trebarnsmamman Pervin från Afghanistan vars pappa mördades inför hennes ögon. Eller Josef, den språkbegåvade akademikern från Baku i Azerbajdzjan.
Hanna Sofia Öberg delade de asylsökandes vardag, umgicks med dem och lyssnade på deras berättelser. Hennes skildring av tiden i Hultsfred präglas av stångandet med den svenska asylprocessen och den förlamande väntan på besked.
När jag träffar författaren på ett kafé i centrala Norrköping är boken bara ett par dagar gammal. Men arbetet med den har pågått i flera år och när jag frågar hur det känns att äntligen hålla "Glömda" i sin hand blir svaret kort:
- Läskigt. Jag vågar knappt titta i den . . .
Hanna Sofia Öberg vet själv inte riktigt hur idén till reportageboken föddes. Men längtan efter att få fördjupa sig i ett ämne var en viktig drivkraft.
- Dessutom tyckte jag mig sakna kunskap om den stora gruppen av asylsökande som lever i Sverige. Tidningar och tv gav bara ögonblicksbilder som mest fick mig att undra.
Det handlade också om att utmana sig själv. Att utvecklas som människa.
- Det kanske låter naivt och idealistiskt men jag vill ju något med att vara journalist. Boken är ett sätt att kanske nå en större läsekrets än vad man gör på en lokaltidning.
Den viktigaste inspirationskällan när det gäller tillvägagångssättet var kulturjournalisten Nina Solomin. Hon bodde i New Yorks chassidiska kvarter i slutet av 90-talet och skrev boken "Ok amen" om sina upplevelser bland de ultraortodoxa judarna. Den gjorde starkt intryck på Hanna Sofia Öberg.
- Nina Solomin använde sig själv och sina egna upplevelser för att skildra de här kvarteren. Så här borde man väl kunna göra på fler ställen, tänkte jag. Det funkade så bra i hennes bok, jag tyckte att det verkade enkelt, säger hon och skrattar lite.
Men detta "enkla" innebar mycket arbete redan innan flytten till Hultsfred. Förberedelserna pågick under ett par år - det var kurser, studiebesök och stipendieansökningar. Dessutom skulle projektet förankras hos Migrationsverket.
Väl på plats i Hultsfred gick tiden fort, berättar hon.
- Första kvällen när pappa hade åkt och lämnat mig med mina kartonger där i lägenheten undrade jag vad jag gett mig in på. Men sedan snurrade det bara på.
Hanna Sofia Öberg drogs på olika sätt in i de asylsökandes liv under året på förläggningen. Hon blev vän och förtrogen med flera av dem hon mötte. Ett ansvar som visserligen kunde vara tungt men som kändes nödvändigt att ta.
- Jag var där både som journalist och människa. Jag ville göra det här på mitt sätt och hjälpa till om det behövdes. Inte först ta del av hela deras livsöde och sen säga nej när de bad om hjälp att hitta telefonnumret till en advokat eller översätta ett papper.
Så här efteråt väcker minnena från Hultsfred motstridiga känslor.
- Det var så många människor som berörde mig på olika sätt. Jag mötte mycket värme och generositet och samtidigt allt det andra - ångest, misstänksamhet, avund. Och min vardag skilde sig så mycket från deras. Jag var ju inte asylsökande utan hade fullt upp hela tiden. Massor av kontakter och aldrig behövde jag vara rädd för att prata med människor.
- Samtidigt våndades jag nog rätt mycket för hur jag skulle berätta om det jag såg. Jag ville att det skulle vara balanserat men ändå tydligt.
Det var människorna hon främst ville skildra. Med tiden insåg hon att det också skulle bli nödvändigt att ta med en hel del om svensk flyktingpolitik.
- Sedan ville förlaget även se mer av mina egna reflektioner och åsikter. Men det var svårt och ovant, förlaget fick pusha mig ordentligt.
Hanna Sofias kritik av hur flyktingarna bemöts är hård men saklig. Hon är skoningslös mot en jurist i Linköping som inte gör sitt jobb som ombud för Pervin från Afghanistan.
- Visst känns det jobbigt att sticka ut hakan på det här sättet. Men det jag såg var under all kritik. Det vore fegt av mig att inte lyfta fram det, det handlar ju om människors liv.
Tiden i Hultsfred gav henne nya perspektiv på flyktingmottagningen i Sverige och hon förvånades över den inbyggda slumpmässigheten i systemet.
- Det är så lätt att tro det finns en objektiv, vetenskaplig sanning bakom myndigheternas beslut. Jag vill visa att det finns många sätt att se på saken, att man inte kan köpa den officiella versionen rakt av.
Att andelen asylsökande som får flyktingstatus i Sverige inte ens når upp till två procent beror på politik och inte på att människorna som kommer hit skulle sakna flyktingskäl menar hon. Varför skulle andelen annars skilja sig så mycket från övriga EU där genomsnittet är 14 procent? Eller Kanada med nästan 58 procent?
Hon är noga med att påpeka att kritiken i första hand inte riktar sig mot Migrationsverket. Frågan är större än så. Normerna bestäms av politikerna och dem har vi röstat fram.
Men förändringarna som skett på senare tid är positiva anser hon. Skrotandet av utlänningsnämnden och den nya tvåpartsprocessen i migrationsdomstolarna är steg i rätt riktning, tror Hanna Sofia Öberg. Väntetiderna måste förstås kortas men det är också viktigt att se över hur de juridiska ombuden tillsätts och hur tolkarna fungerar.
Man anar en rejäl dos envishet bakom den lugna eftertänksamhet som Hanna Sofia Öberg utstrålar.
- Jo, visst är jag envis och det har nog varit en bra egenskap i det här projektet. Men det är svårt att ro iland något sånt här ensam. Vänner och familj är jätteviktiga. Det är bra att ha många personer runt omkring sig som kan stötta när man tvivlar på sig själv.
Hanna Sofia Öberg är tillbaka som reporter på Norrköpings tidningar. Vardagen ser i dag ut ungefär som före tiden i Hultsfred. Ja, bortsett då från den senaste tidens uppståndelse runt boken.
Just nu känner hon ingen längtan att sätta tänderna i något nytt, lika tungt ämne.
- Den här gången blev det nödvändigt att ge sig in i den politiska debatten men det är inte sånt som intresserar mig i första hand. Det är människoöden jag vill berätta om.