ny bok
Kerstin Fredholm: Fint hemma. Reportern förklädd till piga.
Fredholm & Claesson
När frilansjournalisten Kerstin Fredholm satte in en annons ombilliga hushållstjänster, blev hon nedringd. Förklädd som städerskanAnita Lundin fick hon inblick i en värld av ostrukna skjortor,hundbajs, könshår och lynniga arbetsgivare. Boken "Fint hemma" blevresultatet av ett halvårs skrubbande. Så mycket pengar kanwallraffandet dock inte ha gett, trots de svarta inkomsterna:
-- Vad tar du i timmen?
-- 110 kronor.
-- Det är väldigt mycket. Min förra tog bara 60.
Kvinnan som ringer har ett krävande chefsjobb och går samtidigt enutbildning. Hennes "förra" har fått avslag på sin asylansökan ochlämnat Sverige. Nu är kvinnan i akut behov av städhjälp, så akut atthon sträcker sig till en timlön på 80 kronor. Bussigt!
"Fint hemma" är bitvis en generande läsning om girighet och svineri.Anitas arbetsgivare får dokusåpornas deltagare att framstå som bådemoraliska och hygieniska genier. Jag skriver "bitvis" för många somsvarar på annonsen väcker snarare medlidande än avsky: Sjuka, ensammaeller allmänt vilsna som tycks vara i behov av sällskap, interen-göring.
Men medlidandet blir kortvarigt. För även hos dessa finns ofta en subtil men nedlåtande markering av vem som dikterar villkoren.
Att följa Anitas slit hos snåljåpar, knasbollar och översittare ärsom att se "Dolda kameran". Utan vidare släpps hon in i människorsintimiteter. När hon går fram med trasan över badrum och skrivbordblottläggs allt från ojämlika parförhållanden till ekonomiskatvivelaktigheter. Hur kan personer, ofta med hög social prestige, sålättvindigt släppa in vilt främmande människor i sina liv? Skäms deinte över sina skröpligheter och tillkortakommanden? Är de inte räddaatt deras skattebrott ska avslöjas? Kerstin Fredholm har svaret: "Imina arbetsgivares ögon var jag en så obetydlig person att det intespelade någon roll vad jag såg eller var tvungen att ta hand om".
Slutsatsen ger obehagliga rysningar. Är detta "vi och dom" verkligenså utbrett som hos människorna i "Fint hemma"? Förmodligen. Helapigdebatten andas samma mentalitet, hur mycket det än ordas om "varförskulle det vara ful-are att anlita någon som städar, än någon somreparerar bilen?". Anitas arbetsgivare, jag lovar, skulle intebehandlat henne bättre även om de hade betalat vitt och rentavsubventionerat.
Nästan alla som efterfrågar Anitas tjänster utgår från att de skabetalas svart. Kerstin Fredholms journalistiska arbete får dessutomlite extra polish av att ett hovrättsråd och en facklig ombudsman blirkunder. Hur, undrar man, ser deras uppdelning av privat och offentligmoral ut? Hur resonerar Anitas andra arbetsköpare? Vad skulle derasreaktion på hennes iakttagelser och omdömen bli?
"Fint hemma" gör mig nyfiken och jag vill veta mer. Men enuppföljare kräver förstås att Anita blir Kerstin. Som knappast blirinsläppt när hon kommer med anteckningsblock i stället förgummihandskar.