Första gången vi möttes var året innan ICA Mat hade slagit igen och McDonalds flyttat in i lokalerna i hörnet av S:t Larsgatan och Drottninggatan i Linköping.
Under ICA-tiden bodde han på husets baksida, i bråten under lastkajen. När varubilarnas matspill och de välfyllda sopsäckarna försvann tvingade hungern bort honom från den trygga gården till en betydligt mer osäker tillvaro. Ut till de farliga trakterna framför McDonalds entré på S:t Larsgatans trottoar.
Där dök Gilbert upp igen.
Den luggslitna sorken. Halvt kolerisk och helt orädd. Stor som en fet kattunge. Brungrå spräcklig päls. Kort, sjukligt mager svans med en äckelrosa kal slutsnopp.
Mentalt på bettet och fräck. Med ett snett grin och förvånansvärt vita tänder. Och så den ständigt vibrerande fuktiga nosen. En osviklig kompass, helt kalibrerad på mat.
För det var omkring maten som Gilbert blev en ytterst målinriktad och kortlivad legendar när han vaksamt trippade omkring och snappade åt sig tappade pommes fritar. Ett charmigt inslag i stadsbilden, även om han väste vasst och blottade sina två långa framtänder mot de tvåbeningar som sparkade åt honom.
En svulten sensommardag i augusti hittade Gilbert inte ett smack att äta. Han fick tuppjuck och spårade ur totalt. Det var då det hände. Den ödesdigra barnvagnsattacken.
En mamma från Berga lämnade Mc Donalds med sin tvååriga dotter i en sittvagn. Den lojt mätta dottern höll en liten påse med pommes frites i vänster hand och stoppade i sig potatispinnarna med högern.
Flickan fick syn på "gosedjuret" Gilbert. Plågad av hunger fokuserade hans grumliga ögon på flickans magiska högerhand. Plötsligt slängde hon till Gilbert en salt potatispinne som han slukade i ett nafs.
Men långt ifrån mätt stressade hungern honom till ett dödsbringande stordåd. Gilbert tog ett hopp upp i liggvagnen och landade på flickans mage. Han rev med klorna på hennes tröja för att komma åt påsen och modern undrade varför dottern plötsligt småpratade och aktiverade sig.
Då bröt helvetet ut med skrik och slag. Gilbert lyckades med nöd och näppe slinka ner från vagnen. Gav järnet över S:t Larsgatan mot dåvarande Skivcity. "Splask" lät det när bussen mosade den otursförföljde sprintern Gilbert till en platt, blodig fläck fylld av osmälta pommes frites.
Jag är säker på att USA-journalisten Robert Sullivan hade älskat Gilbert. Nu kommer hans reportagebok "Rats" på svenska. En skildring av ett år i New York-gränden Edens Alley på Manhattan tillsammans med Gilberts långväga släktingar - brunråttorna (Rattus norvegicus).
Det är en mäktig bok om den lätt valhänte råttspejaren Sullivan som med tiden skaffar sig expertkunskaper om storstadens hårdingar, dock utan att knyta till sig någon som personlig vän.
Sullivan får med tiden örnkoll på råttornas dagliga liv och sociala organisation. Han vänder då tillbaka till 1800-talets råttkamper och pestböljor i New York. Boken bekräftar ett antal hårresande sanningar och avlivar någon enstaka myt.
Sullivan snackar med sopåkare, uteliggare och framför allt råttmördarexperterna - de luttrade skadedjursbekämparna som berättar den ena mer fantastiska historien efter den andra. "Rats" är en gnagande intressant naturskildring från New Yorks skitiga gränder med en självklar slutsats:
Råttor är inget att leka med.