Zoo-kvartetten lejonet Alex, flodhästen Gloria, giraffen Melman och zebran Marty har kämpat i två filmer för att ta sig tillbaka till sin älskade djurpark på Manhattan. Kampen för ofriheten går nu vidare och av en något oklar anledning blir de också jagade av en djupt störd monegaskisk djurjagare.
Chantel DuBois ska fånga lejonet Alex om det så är det sista hon gör. I en av filmens höjdpunkter framför hon Edith Piaf-hiten "Non, je ne regrette rien" och resten av tiden sniffar och ålar hon sig fram med en iver som är skrämmande och rolig i all sin obegriplighet.
Det är ganska mycket som är svårt att förstå här. Utgångspunkten i "Madagaskar 3" är alltså att ett gäng djurparksdjur, som lever i frihet i Afrika, vill tillbaka in i fångenskapen. För att uppnå sitt mål åker de till Monte Carlo (i stället för säg, till New York) för att få hjälp av sina vänner pingvinerna. Planen går inte så bra men de åker vidare i Europa med ett cirkuståg. För att bli accepterade av cirkusdjuren måste de köpa hela cirkusen (i stället för, säg biljetter hem till New York). Det är tydligt att manuset inte gått på remiss till Djurens vänner. Eller vad vet jag, cirkusliv är kanske precis vad djur av alla slag älskar.
Här finns fler frågetecken än efter en visning av "Prometheus" och det är väl ungefär lika fruktbart att irritera sig på dem. I stället rekommenderar jag att man överser med det och den fruktansvärt skrikiga tonen och njuter av det som faktiskt funkar i den här uppföljaren.
För trots att premissen är onödigt klumpigt konstruerad jobbar lejonet Alex och hans kompisar på bra. I manegen med Magdagaskar-gänget behöver varken små eller stora ha tråkigt, det är tvärtom rätt kul hela tiden och finalen är så full av anarki, komik och fantasi att de flesta logiska luckor blir förlåtna.
Har man till exempel funderat över hur en flygande cirkus egentligen ser ut behöver man inte gå hem besviken. (TT Spektra)