Raw Comedy: Ny uppståndelse

RAW har vuxit ur hemmaplanerna Pure i Stockholm och Kanal 5 i etern. Nu är det turnédags och säsongspremiären ägde rum i Crusellhallen onsdag kväll.

Med en diger uppställning som känns betydligt fräschare än de gamla rävar som brukar åka land och rike runt i bussen märkt "Big Comedy" var mina förväntningar högt ställda. I Jan Björklunds anda är det såklart komikerspecifika omdömen oavsett ålder som gäller.

Raw:s spindel i nätet Mårten Andersson hade fått förhinder men "Ersättar-Hasse" Brontén gör en habil publikuppvärming.

Nour El-Refai är kvällens enda kvinna och dessutom den enda i gänget med gedigen skådisbakgrund. Om det nu finns någon skiljelinje mellan stå upp och traditionell teater så är det inget som rör Nour i ryggen.

Hon öppnar hela registret och spelar upp en briljant sketch om det efterlängtade fredagsligget och den femårige snorungen som står mellan henne och lite kärlek. Guldstjärna till Nour.

Soran Ismail plockar inte upp Nours teatrala tråd. I stället visar han att den andra änden av spektrumet har minst lika stor potential.

Min egen Soran-kunskap bygger på diverse sidekickroller i tv men han visar sig vara fullt kapabel att hantera en halvfull Crusellhall. Ämnet är "Män i grupp" och medan igenkänningsfaktorn hjälper så är det Sorans timing och avmätta tonfall som ror hem kvällen. Soran vet att han är rolig, det finns ingen anledning att forcera poängerna med den hysteri och gapighet som ofta drabbar scenkomiker.

I pausen konstaterar en bekant att kvällen knappast gör skäl för namnet, det finns inget "raw" över att skämta om blåbärspaj med inbyggd vaniljsås.

Men som ett brev på posten, eller snarare en spark i skrevet, kommer Messiah Hallberg. En raket i Komikersverige som gjort sig ett namn med sitt Patrick Bateman-inspirerade alter ego. Backslicken skiner i kapp med ett par nya loafers när Messiah torrt konstaterar att "muslimer är bara ett påhitt, precis som jultomten och Peter Siepen".

På andra sidan gränsen är alltid ett trevligt område att befinna sig i, men lite finputsning behövs.

Tyvärr kunde jag inte ge mig själv kvarsittning så Özz Nujen får bli utan omdöme, men före honom var det engelsklektion. Al Pitcher är importerad från Nya Zeeland och liknar ingen som fostrats på en svensk scen (eller kanske i landet överhuvudtaget).

Hans stil med mycket improvisation och dialog med publiken passar bäst på en liten scen. Men iakttagelserna av det svenska håller dock världsklass och tyvärr är Al Pitcher kanske redan för stor för intimare landsortsgig.

ERIK GRENESTAM