Standin’ on a corner
Suitcase in my hand
Jack’s in his corset, Jane is in her vest
and me I’m in a rock ’n’ roll band. Huh.
(Sweet Jane, 1970)
Så börjar “Sweet Jane”, rockhistoriens kanske fräckaste låt. Velvet Underground och Lou Reed, bandets frontfigur, hade fattat grejen. Utan ett kittlande anslag kommer dina låtar aldrig att slå.
Men när ”Sweet Jane” äntligen gavs ut 1970, på albumet ”Loaded”, var Velvet Underground redan upplöst. Tajming blev aldrig Lou Reeds bästa gren. Och nu är det för sent att göra något åt det.
Velvet Underground debuterade i tysthet 1967. När USA:s västkustband samfällt predikade peace & love besjöng Velvet S & M-sex och knark – och fick därför inte spelas i radio. Först på tredje albumet, när konstmusikern John Cale hade lämnat bandet, breddades publiken från att vara ett storstads-avantgarde till vanliga finniga tonåringar som undertecknad. Snygga låtar som ”Pale blue eyes” och ”Candy Says” banade väg för den ökande populariteten.
Holly came from Miami, Florida
Hitch-hiked her way across the U.S.A.
Plucked her eyebrows on the way
Shaved her legs and then he was a she
(Take a walk on the wild side, 1972)
Lou Reed var som hetast i början på 70-talet. Albumet ”Transformer” innehöll brottarhits som ”Walk on the wild side” och den magiska konsert Reed gav i Stockholms konserthus 1972 är ett av mina sju-åtta största ögonblick.
Han var en förebild för både punk- och glamrockarna. Men när han 1973 tog ett steg in i det okända fick han inte med sig någon. Kritikerna slaktade hans konceptalbum ”Berlin” och den stora publiken, som hade älskat den solkiga romantiken i låtar som ”Walk on the wild side”, vände honom ryggen.
Berlin – den delade staden – blev en metafor för den skilsmässa Reed gick igenom. De tio rätt löst sammanfogade låtarna handlar om Jim och Caroline, som går ned sig i knark, prostitution och självförakt. Det är kvinnomisshandel, självmord, barn som lämnas vind för våg. Allt är becksvart.
Där tappade han sin stora publik. Men Lou Reed gav sig inte. Bara för fyra-fem år sen turnerade han med ”Berlin” med 30 musiker på scenen. Men nej, Reed lyckades inte övertyga mig om verkets storhet, trots den uppenbara spelglädjen. Först när han körde Velvet-klassikern ”Rock & Roll” kom publiken i Globen på fötter.
Lika mycket som jag har älskat Lou Reeds rockigaste låtar, lika svårt har jag haft för hans konstmusikaliska ambitioner. Sista gången jag hörde honom live lämnade han över ansvaret på scenen till en ensam cellist, som tog för sig i långa tröttande solon. Jag gäspade, men avslutningen förlät mycket
Vicious
you hit me with a flower
You do it every hour
oh, baby, you’re so vicious,
(Vicious, 1972)
Som sagt, det hänger på anslaget och det visste Lou Reed. Nu tänker jag släcka ner datorn och minnas bättre tider ihop med ”Transformer”. På raspig vinyl.
Lou var en förebild för många