Regler är till för att följas. Att städa är att ordna sitt inre kaos. Det nödvändiga mognar när tiden är inne.
Under läsningen av debutanten Sara Mannheimers lilla roman om en ung kvinnas behov av att tvångsmässigt ritualisera och organisera vardagen kommer förnumstiga talesätt från förr och stör gång på gång. De tycks materialiseras i det som man just får ta del av och Sara Mannheimer använder ord, uttryck och ibland en meningsbyggnad som man inte så ofta längre ser i den moderna prosan: nyttja, annorledes, förnimma, bli varse...
Det är mycket vackert, mycket precist och det fångar exakt det statiska men också det euforiska i manins tvångsmässiga upprepning. Det är som om språket tuktats och underställts - precis som huvudpersonen - en uppsättning regler.
I romanens tredje och sista del, när kvinnan är på väg att fullborda ett konstverk i en process där de självpåtagna reglerna får allt mindre utrymme, är språket kongenialt nog lösare i kanterna, mindre strikt och kompakt, mer prövande och tillåtande.
Romanens första del handlar om kvinnan och det komplicerade regelsystem som, åtminstone på ytan, ger sträng struktur åt hennes sökande och ambivalenta inre. Det kan handla om vad som är rätt och fel, om vad som kan ätas och inte ätas, hur det som kan ätas ska tillredas, i vilken ordning och med en speciell uppsättning av redskap, om promenader och utflykter som företas i syfte att medelst komprimerade rörelser "avyttra optimal energi". Målet är ett slags förlösning: "Om jag gör rätt och inte fel, kommer kanske det fantastiska som kan komma att komma, att komma."
Men romanens jag har också att förhålla sig till sitt skapande, reglerna ska hjälpa henne att vara "beredd att skapa skapelsen levande". Barnet som kvinnan får är inte den skapelsen och reglerna ändras inte nämnvärt. Beredskapen att skapa skapelsen levande handlar nog om varje konstnärs dröm: att göra sig mottaglig för den gudomliga inspirationen.
Romanens andra del kretsar kring hur reglerna ska hanteras om man samtidigt vill vara en bland andra människor, i kärleken, i tvåsamheten - som mor, som konstnär. Om det nu är en regel eller inte men den uppmärksamma läsaren noterar att kvinnan ofta väljer män med namn på tre bokstäver, namn med en konsonant i mitten, omgiven av två vokaler: Ove, Eve, Ola, Ali. Han som till slut blir viktig har också ett namn på tre bokstäver men där är vokalen i mitten: Sam. Regler är till för att brytas? Ingenting är slumpmässigt i denna roman.
Kvinnor i kris är inte precis ovanliga i den samtida litteraturen. Men gestaltningen av det existentiella kristillstånd som skildras i "Reglerna" är inte bara originell utan också berörande. För alla som någon gång varit i närheten av det som skildras i romanen torde det där introspektiva, ständiga dividerandet som en person kan vara upptagen med för att hålla kaos stången, vara välbekant.