Res till Auschwitz.
Vi gjorde det, några Linköpingsfamiljer, en höst för inte så länge sedan.
Det blev den viktigaste helgtrippen någonsin.
Vi bodde i Krakow, den gamla, vackra kulturstaden som blivit en riktig ungdomsstad med jättestort universitet och avspänt nöjesliv. Våra ungdomar var ute på kvällarna och träffade jämnåriga från olika länder på stans klubbar.
Vi shoppade, besökte slottet, åt på restaurang och hade lika trevligt som på vilken stadsweekend som helst.
Lågprisflyg går till både Krakow och grannstaden Katowice. Så det är inte dyrt och inte besvärligt och inte långt.
Nej, den längsta resan är resan inåt.
* * *
Vid montern med de små, stickade babykläderna brast det. Tårarna som samlats bakom spända ansikten under bussresan från Krakow, under promenaden längs lägergatan, förbi avrättningsplatsen, de rann upp som ur en tidigare okänd källa inuti oss.
I det stora "duschrummet" där gasmunstyckena stirrar ner från taket gungade golvet under mig och min son.
Det kunde varit vi.
Det kunde varit jag som hållit om mina barn i förtvivlan medan kanske tio ändlösa minuter gick, innan döden befriade oss.
* * *
Allt man sett på film och bilder, läst och hört, allt det som nästan är sönderskildrat kliver plötsligt ur fiktionen och ligger verkligt vid ens fötter.
Den hjärtskärande strikta järnvägsperrongen där familjerna skiljdes. Grinden med "Arbeit macht frei". Tortyrcellerna. Kommendantens trevliga hus. Barackerna. Våningssängarna som mer liknar trähyllor.
Allt blir väldigt, väldigt verkligt.
Men man klarar det. Värre är det inte. Guiderna är sakliga och bra, man skakar, men man klarar det.
Om man har ungdomar med så blir det en sällsynt värdefull upplevelse att dela. Är man med vänner så är man ännu bättre vänner efteråt.
Så det första som slår oss är: Det kunde varit jag.
Det andra: Det är verkligt.
Det tredje, och svåraste: Kunde det också varit jag som var lägervakt?
Det finns ingen anledning att anta att de många som jobbade i lägren var en annan typ av människa än jag. Eller du.
Det måste vara omständigheterna.
En enda gång har jag hört och sett en lägervakt, en man som mördade, våldtog, misshandlade och förnedrade sina forna grannar i Susica camp under Bosnienkriget.
Innan dess var han en normal ung man som levde ett vanligt liv. Efteråt gick han tillbaka till sin icke-onda personlighet.
Bara några månader sommaren 1992 blev han en djävul.
Jag såg honom när jag följde krigsförbrytartribunalen i Haag och har skrivit om honom i Corren förut.
Hans namn är Dragan Nikolic. Han satt som en tyst, tung, mörk klippa formad av ånger och skuld. Han erkände, till skillnad från de flesta.
Han bad offrens anhöriga om förlåtelse, till skillnad från de flesta. Men han hade ingen förklaring.
Hans advokat som arbetat också vid krigsförbrytartribunalen i Kigali hade träffat många krigsförbrytare. Han sa:
"Det finns många exempel från historien att vanliga människor under extraordinära situationer förvandlas så här, om de har en mörk sida i sin personlighet och inte har fått träning i att klara sådana situationer. Och den mörka sidan kom ut i Dragan Nikolic".
* * *
Kan vi någonsin lära av historien?
Ja, det måste vi.
Till exempel det här: Demokrati och yttrandefrihet (som jag skrev om i lördags) är bästa skölden.
Men också träning och utbildning i att klara riktigt svåra situationer, som Dragan Nikolic advokat tog upp. Den verkade till exempel ha saknats hos de unga amerikanska soldater som förnedrade fångar i Irak.
Nazismen var en ung rörelse. Nästan alla Hitlers hantlangare var påfallande unga, det är därför de ännu grips och döms så många år efter andra världskriget att man blir förvånad att de ens lever. Det är svårare att lura med sig en livserfaren person.
Sist måste vi akta oss för stämningen, hatpropagandan som gör att underhuggaren som står där med kängorna på, tror att det är rätt att sparka. Det trodde de amerikanska soldaterna, det trodde Dragan Nikolic. Så åtalades också hans ledare Milosevic just för falsk propaganda som skulle "skapa en atmosfär av skräck och hat bland serber" Så står det i åtalet. En stämning av skräck och hat.
Den stämningen kommer först. Vi och de. Och "de" är hemska och av en annan sort.
Så när helst vi hör enkla budskap, som att "allt är judarnas fel", "allt är invandrarnas fel" eller "allt är muslimernas" fel.
Då ska vi verkligen dra öronen åt oss.
* * *
Sådana frågor väcks till liv och leder till många samtal när man besöker Auschwitz.