Respekt för uppriktig Oates

Författare och andra kända personer kan ha framtida publicering som motiv för att skriva dagbok.

Det har uppenbarligen varit ett syfte också för Joyce Carol Oates, vars "Dagbok 1973?1982" snabbt översatts av Ulla Danielsson. Över 4 000 manussidor har skurits ned till 550 tryckta av Greg Johnson som svarar för redigeringen.

Jag kan inte säga att jag följt diskussionerna om Oates eventuella Nobelpriskandidatur med någon större entusiasm, men inför dagboksförfattaren Oates känner jag stor respekt. Det är oavlåtligt intressant att läsa henne, hon skriver med intelligent närvaro och klarsyn och utifrån ett genuint behov av att "utforska det inre landskapet" - en förebild: Virginia Woolf.

Oates är en grubblande människa, upptagen med filosofiska frågor. Men också med reflektioner över ett sällsynt lyckligt äktenskap, över läsning, musik - och drömvärlden som "skälver av själens närvaro".

Middagar och luncher med författarvänner och kolleger (aldrig skitsnack!), bilutflykter och långa promenader - kort sagt "ett ganska njutningsfullt liv".

En stor del av vardagen präglas av hennes engagemang i arbetet som universitetslärare, först i Windsor och från 1978 i Princeton (där hon fortfarande bor). Hon älskar och inspireras av mötet med studenterna. Att undervisa liknas vid "ett slags intellektuell fest" och utgör en oundgänglig motvikt till det ensamma författarlivet.

Ett uttjatat påpekande gäller Oates enorma produktivitet. Puritansk arbetsmoral, ett rastlöst inre och överflödande fantasi förklarar bara en del. Det är fråga om ett maniskt skrivande, beroendeskapande som en drog. Hon kan själv undra: när har jag skrivit allt det där? "Konstverket bemödar sig om att skapa sig självt", menar hon, författaren till en roman är i hög grad också dess läsare.

Under de år dagboken omfattar fullbordas ett tio-tal böcker. Dikter, essäer och noveller flödar. Dess- utom ligger ett stort antal romaner opublicerade - obs inte refuserade.

"Childwood", ett prosalyriskt experiment, blir visserligen utgiven men anses inte kommersiellt gångbar.

Inblickarna i själva skrivprocessen är fascinerande, och huvudparten av dagbokstexten - den är märkligt fri från omtagningar och upprepningar - handlar om Oates arbete som författare och motiv för skrivandet.

När hon väl funnit den röst, den rytm som utgör nyckeln till ett nytt verk - vilket kan ta flera år - kan det fullbordas på kort tid. Till exempel börjar hon i juli 1978 skissa upp den stora släktkrönikan "Bellefleur". Redan i april 1979 är den klar - ett komplicerat romanbygge på över 800 manussidor som formligen uppslukat henne.

Ett centralt tema är det paradoxala förhållandet mellan konsten och livet och boskillnaden mellan Joyce Carol Oates, "JCO", och Joyce Smith (makens efternamn). "Finns det någonting jag skriver som någonsin representerar mig", funderar hon och låter förstå att det är en metapersonlighet läsaren möter i dagboken.

Berömd men kontroversiell, rentav hatad, i USA. Oates räknar sig inte till de offentligt framgångsrika, men vid fyllda 40 och invald i American Academy måste hon acceptera att "JCO" blivit en författare med världsrykte.

"Konsten som själens högsta verksamhet". En högtravande formulering att ställa mot det enkla konstaterandet att författaren är en process som resulterar i ett antal texter - inget dåligt sätt att avfärda konstnärsmyten.

GUN ZANTON-ERICSSON