Det är nio år sedan Richard Swartz senast utkom med en bok och då var det den underskattade "Hos oss i Sovinjak" där Swartz på ett lättsamt men bedrägligt sätt skrev om Östeuropa med utgångspunkt från en by i Istrien.
För det är som Östeuropakorrespondent Swartz är mest bekant och den litterära debuten "Room Service" gav honom ett internationellt genombrott.
Men Swartz kallar sig grafoman, en som ständigt skriver och dumpar texterna i en låda. Hur länge de sex berättelserna i den nya boken "Vita lögner" har legat där vet jag inte, men mest liknar de "Adressbok" från 2000.
Sex gånger berättar Swartz i "Vita lögner" om kärleksrelationer mellan man och kvinna utan att servera läsaren någon moral vid sidan om.
Här återfinns berättelsen den olycklige, amerikanske emigranten som en dag förvånar sig själv med att ta med en prostituerad hem, här är mannen som möter älskarinnan på operan i Wien och som bedrar sin fru i hennes närvaro under en föreställning, och här uppträder den apolitiske mannen som inte drar sig för att tåga med vänstern för att beveka en kvinna.
Kärleken, eller snarare åtrån, är så stark att den inte drar sig för att ta till lögnen i olika kulörer och former. Alla lögner är inte vita och oskyldiga som snö, och den mest användbara kärlekskonsten tycks vara att inte bedra någon annan mer än sig själv.
Swartz, som förklarat sig inte ha mycket till övers för den svenska litteraturen, skriver osvenskt. Här är all tröttsam dialog bannlyst. Skeenden beskrivs i långa välformulerade meningar, inte sällan med inskjutna bisatser.
Det finns en viss risk att stilen gör berättelserna entoniga; att man som läsare får intrycket att det är samma berättarröst genom hela boken. Därför har "Vita lögners" bästa berättelse en kvinna som huvudperson och utspelas i Prag.
Östra Europa är Richard Swartz hemmaplan, trots allt. (NT)