Alldeles i slutet av Richard Yates roman "Easter Parade" heter det: "De flesta människor gör så gott de kan. När det händer någonting fruktansvärt är det oftast ingens fel."
Boken handlar om systrarna Emily och Sarah, som växer upp i 50- och 60-talets USA. I romanens första mening sägs rakt ut att ingen av dem ska bli lycklig. Det visar sig stämma. Men Richard Yates berättar så raffinerat att man gång på gång inbillar sig att det nog ändå kan lösa sig till det bästa.
Ödesbestämd tragediDet är en obarmhärtig roman som inte bara tänder och släcker hoppet hos läsaren utan nästan verkar njuta av att visa upp människornas löjlighet och deras tillkortakommanden. Ibland undrar jag om Richard Yates faktiskt tycker illa om sina romanpersoner på riktigt.
Katastroferna är inte av det dramatiska slaget, utan vad Richard Yates gör är att visa hur mycket trasighet det kan finnas bakom fasaden i det vanliga livet som människor lever. Hur stora och hopplösa ansträngningar man kan göra för att hålla livslögnen vid liv. Men hur omöjliga relationer, historien, alkoholen eller vad det nu kan vara till slut visar sig vara krafter omöjliga att stå emot. Allt sker i det lilla, men mot en fond av någonting ödesbestämt, tycks det. Det är tragedin.
Skicklig berättareRomanen är djävulskt skickligt berättad. Det är en starkt komprimerad historia om de två systrarnas hela liv, gestaltad med ett klart och rent språk.
"Easter Parade" är den andra romanen av Richard Yates som översätts till svenska. Häromåret kom "Revolutionary Road" - även framgångsrikt filmatiserad. Det är bara att hoppas att också hans övriga böcker blir översatta. Yates författarskap ska man inte vara utan.
DANIEL ERLANDSSON