Det största förlust vi bär är oförmågan att uppfatta nuet, en ofta nog så smärtsam kunskap.
Ständigt denna rörelse med tiden krafsande i nacken. Att dröja i detaljer, att tillmäta det nära betydelse är en konst. Att därtill vara sådan i naturen, omgiven av biologins krumsprång drar mot det exotiska. Det fundament vi kom ur: skogar, blommor, jord, kryp och födans ursprung är som vi alla vet rejält marginaliserat. För biologen rentav en väg mot stupet.
Allt detta ser också Björn Berglund i sin nya "Mamma i skogen", nära fyrahundra sidor, tvåhundrafyrtiosju miniessäer i sex större avsnitt. Han har klara insikter och utsikter. Inget hymlande med defaitism och civilisationskritik; "... skall krossa och mala alla byggnadsverk till grus och forma om skrotet av vår välfärd till rullstensåsar och dödismoräner."
Jorden har sin gång, väldiga tidevarv, människans måttstock är ynklig, bekymren många gånger irrvägar. Meningen med livet är att det ska levas med nuet synligt.
En vattendroppe på en bladkant, handen med rädisfrön, strandskatornas röda näbbar, fågelrop i skogen; nuet. Författaren Berglund gör dröjandets konst till filosofi. Hans värld är en biokulturell mångfald, han går in sig i ett hemma, trampar hemmaskogar, vägar, stränder, känner med fötter och fingrar. Det är födelse och död, musslors och lysmaskars kärleksliv, gentianors och humlors gemenskap, rikt citerad ur hans egen beläsenhet.
Därifrån betraktar han den människobebyggda väven med all dess tragik och oförmåga, letar fram möjligheter och hittar berättarglädje i vattenglitter, moln, sus och andra hemligheter.
Ur naturen kom vi med kunskaper ingrodda i ryggmärgen. Vi visste vad jord och djur var och gav. "Men", menar Berglund, "mitt framför ögonen tappar hela mänskligheten fortlöpande minnet. Den tror så starkt att naturen är något annat att den inte får syn på sig själv. Det har funnits föreställningar att en hel värld kan bli senil. Den kan definitivt bli så upptagen av sina tekniska grejer att den glömmer sitt bästa."
Björn Berglund har en egen röst, ett tilltal som bara är hans, Det ger sällsynt styrka och trygghet i språket. Allvar och vemod delar plats med lustifikationer och yttersta barnslighet. Grässtrån och kungsfåglar, kruståtel och purpursnäcka alla lyfter de hans ord.
Men det är ingen text man flåsar igenom, tvärtom.
Den är ett uttryck för allt det där han vill, dröjandet, luppens värld; som att gå ut med ett barn vid handen: lägg dig här på knä, ser du.
Den här boken är poesi och abborrar, den är trastar och tankar i hård blåst.
Den är rik, mycket rik.
Och det finns smultron också!
GÖRAN BERGENGREN