Rika ordtavlor i ödemarkerna

Kan man lita på en författare? På någon alls?

Världen är ju ändå inte det vi ser utan som vi ser den.

Precis som att det inte spelar så stor roll hur vi har det, mera hur vi tar det. Och att det finns lika många iakttagelser som det finns hjärnor, vilket är svindlande.

Bländverk och sorg, raseri och kärlek. Stora penseldrag och detaljer knappt förnimbara. Där faller en fasad, där växer en ny, där föds en varelse, där förintas ett liv.

År läggs till år, tiden är möjligen en fiction, rymden en gåta utan ände. Man vaknar och somnar, fåglarna flyttar, svalorna kvittrar, en galning startar ett krig, en annan sjunger opera.

Vad blir det för väder?

Är detta collage annat än dikt?

I det fallet litar jag på Thomas Tidholm; drygt sjuttio landskap, prosadikter, varför inte ordtavlor, i nya "Ödemarkerna", roande och oroande, uppgivenhet och stark förtröstan och mestadels en distans, insikten att de stora fyrverkerierna inte längre är så stora som i ungdomen.

"Stilla dig nu, när du vet vad världen är" säger Djuna Barnes i "Nattens skogar", "stilla dig nu när du vet att den är ingenting".

Tidholm vet.

Ett landskap kan vara det mesta: en utsikt, en havsvik, en bakgård, en hygge. Det uppstår först när både betraktaren och aktörerna infinner sig med sina kartor. När flakmoppen kommer i kröken, när det blir strömavbrott, när skolklassen korsar gatan. När solen bryter fram, tåget rusar ut ur tunneln, hortensiorna står i blom, ja, när man ser.

"Så kom vi hit. Det är inte mycket men lite. En plats. Elleringenting, det får var och en själv avgöra, Här, vi läggeren sten, vi sticker ner en pinne, vi drar ett streck medfoten. Vi har rest och gjort stora ögon. Med vind genomallt, mullret vid horisonten, molnen och det blå. Ska vi nugå vidare? Där står solen och fladdrar, ett ja och ett nej."

Samtidigt är "Ödemarkerna" en örfil åt det destruktiva allvaret, åt snikenheten som sätter människan i stridstillstånd, åt hennes bästa gren att sopa undan annat liv. Jag känner med glädje igen den tidholmska tonen av en osäker framtid, av något nedstörtat och övergivet, av kamouflerad defaitism, något personligt. Men också en trohet mot miljökampen, en hederssak att i det avseendet alltid vara ung och arg, men med större förmåga att se igenom.

Och det är dit texterna sträcker sig. Men kan le åt den som kör vilse i väldiga rondeller, påfarter och avfarter till förbannelse, men också ana fasan när våra liv drar däråt. I det mottot är Thomas Tidholm den bästa civilisationskritiker, befriande med en lekfullhet som får det att bottna, som något man behövde läsa, något livsviktigt.

Karin Mamma Andersson verk vandrar över hela världen. Som inlägg i "Ödemarkerna" blir de egna dikter precis som de tidholmska orden blir bild. Kongenialt är för lättköpt, men så är det. Förbindelsen lämnas till betraktaren, men det är rum som vill in i en.

Själv rundar jag en av hennes grandungar, allt är gult av sol och gräs.

En diktare går före, tack för det.