Jag intervjuade Rikard Wolff för 15 år sen. Han vittnade om sin passion för franska sångerskor, främst Barbara och Edith Piaf.
Det slog mig under intervjun vilken fantastisk storyteller han var, med utvecklad känsla för dramatik och betydelsebärande detaljer. Så det är på tiden att han gör sin litterära debut.
Bakom fasaden"En folkhemsberättelse" är undertiteln. Den börjar i 60-talets Gubbängen hos en familj som gör sitt bästa för att anpassa sig. Pappan är ingenjör, mamman är hemma och tar hand om sönerna.
Bakom radhusfasaden finns pappans depres- sioner och mammans stora längtan till arbetslivet. Storebror Mikael föds med livshotande hepatit och lille "Rikitikitavi" (som mamma kallar honom) har psykiska problem. Hans raseriutbrott och maniska kontrollbehov gör det omöjligt för modern att ta ett jobb.
Rikard Wolff skonar ingen i denna uppväxtskildring, allra minst sig själv. Men det blir aldrig nattsvart, han hittar gliporna där ljuset bryter in och betraktar det som hände med försonande blick.
Stoff för en romanUppväxten är stoff nog för en roman, berättelsen kunde ha slutat när 20-åringen flyttar till Skara. Men den fortsätter - i med- och motgång - ända tills alldeles nyss, sommaren 2011.
Under det kaotiska året på Skara Skolscen inser han att 1) han vill viga sitt liv åt scenkonsten 2) han är homosexuell, 3) hans våldsamma svartsjuka kan förgöra honom.
Wolff skiljer inte mellan det politiska och det privata. Han skriver varmt om Mona Sahlin, när hon hävdar att allt hänger samman: kön, klass, etnicitet.
Han beskriver om 80-talets aidshysteri och om hur hans judiska släktingar utan framgång försökte beveka den svenska utlänningsnämnden under andra världskriget.
Svåra och kontroversiella ämnen.
Men Rikard Wolff skriver ändå med lätt hand, han driver berättelsen framåt och har en förmåga att se komiken i det svarta. Det gör boken svår att lägga ifrån sig.