"Ja, se pengar är till bekymmer för fattig och för rik", sjöng Thore Skogman redan på 60-talet. Inte minst för de nyrika, som är rädda för att handla ”fel”. Lindströms & Schyfferts nya show ”Ägd” utgår från om nojor och beteenden hos förmögna människor i Sverige, ett av världens rikaste länder.
”Ägd” har många likheter med föregångaren, dundersuccén ”Ljust och fräscht”, då Lindström & Schyffert tittade närmare på inredningshysterin. Nu liksom då går duon hårt åt vår civilisations blinda tro på tillväxten som alltings mål och mått och uppmanar oss att ta makten över marknaden.
– Vi lever över våra tillgångar. Vad skulle hända om vi tog ett par kliv bakåt och höll igen lite på konsumtionen, frågar Schyffert retoriskt.
– Världsekonomin har under flera decennier riskerat att kollapsa eftersom jordens resurser inte räcker till för den tillväxttakt vi har, argumenterar Lindström.
Ägd handlar också om svårigheten att få ihop livspusslet. Det är inte pengar som är problemet för den nyrika medelklassen – utan tid. Som Fredrik Lindström uttrycker det: Man har inte tid att göra allt det man har råd med.
I grunden är ”Ägd” en politisk föreställning. Schyffert och Lindström är vår tids HasseåTage. Det är mycket som förenar: det politiska engagemanget, lusten att underhålla, att dra fräckisar, att vurma för det studentikosa. Inte minst att ha roligt själva.
Riktigt rött uppfordrande blir nu aldrig ”Ägd”. Däremot är den riktigt, riktigt rolig. Schyffert och Lindström kompletterar varandra på ett lysande sätt. Lindström är den bildade läroverksadjunkten som med pennan i högsta hugg förklarar världen. Schyffert personifierar den nyrike, ängslige medelklassmannen, som bor i samma kvarter som Solsidans lyckojagande Anna och Alex.
Får man skoja om döden? Ja, inget är heligt för dessa två. Tablån om hur enformigt det verkar vara att vara död är det i sammanhanget roligaste jag sett sen Monty Pythons "Meningen med livet".
Fredrik Lindström har ett sätt att speeda upp sig på, som är våldsamt (roligt) Han tar fram sin gnällbältesdialekt, vevar med armarna och går från noll till hundra på några sekunder. Vad som orsakade utbrottet har jag redan glömt, men kul var det.
Att plantera skämt som blommar ut senare i föreställningen är närmast en paradgren för denna duo. Jag vill inte förstöra nöjet för den som tänker köpa biljett, men kan avslöja att det förnämliga förarbetet gör slutet charmant och berörande.
Som helhet behöver ”Ägd” spelas lite mer för att helt komma till sin rätt. På premiären slirar det lite här och där, när Schyffert kommer av sig drar han in sufflösen i handlingen. Det är fräckt och snabbtänkt, men blir lätt till manér och gör showen i slutändan en kvart för lång. Men det går ju att rätta till.