Rainer Maria Rilke:
Testamente
Översättning: Anna Bengtsson
Ersatz förlag
Med en hyperkänslighet, som bara Kafka kan matcha, skriver Rainer Maria Rilke från ett schweiziskt slott. Det är efterkrigstid, det är höst, vinter, vår. Det är 1920-21. Och i april är hans lugn förstört och förbi. Vid slottsparkens utgång uppförs nämligen "ett elektriskt sågverk".
Ack och ve, diktaren fråntagen ett viktigt instrument och sinne - hörseln.
Ett membran är han här som annars, eller en extraordinärt kalibrerad seismograf. Bortskämd och världsfrånvänd kverulant, skulle råbarkade realister säga.
Men något håller, med facit i hand, faktiskt på att hända i det neutrala Schweiz. Inom ett par år kommer Rilke både att avsluta "Duinoelegierna" (hans ovedersägliga bidrag till världslitteraturen) och i mera rask takt skapa "Sonetterna till Orfeus".
Och i den bok som nu äntligen föreligger på svenska i Anna Bengtssons valörkänsliga översättning, "Testamente", får läsaren en inblick i vad som hos en mera plebejisk författare hade kunnat heta verkstaden. Hos Rilke (1875-1926) föreligger emellertid inte den sortens förtunnade förhållande till konsten och viljan. Han är en utvald, underkastad en särskild tyngd och plåga, inte en vanlig träningsprodukt. Hans lätthet erövras knappast medelst flit.
Nu blir det förvisso en del rader om den mer eller mindre, mest mindre, världsligt konkreta kärleken också. Om barndomens bestämmelse och medelålderns belägenhet. Framför allt är det knivskarp och gravitetisk poesi, fast på prosa, i fragment och brevutkast. Ersatz, förlaget, ger ut boken under den ovanligt kongeniala etiketten "Udda pärlor".