Förlåt mig Winnerbäck och Hoffsten, men Rockkarusellen måste vara Linköpings främsta bidrag till rock-Sverige. Och rockbandstävlingen som koncept måste över huvud taget vara den viktigaste faktorn bakom det så kallade svenska musikundret näst efter kommunala musikskolan.
För att få motivation och rutin behövs spelningar och det är inte så många krogar och konsertlokaler som glatt öppnar upp portarna för ett gäng oetablerade tonåringar. Och oetablerad behöver man ju inte vara för alltid. Att Lars Winnerbäck och Louise Hoffsten båda började sina karriärer i just Rockkarusellen har vi tjatat rätt många gånger om i denna tidning, men det är värt att lyfta fram igen.
Själv harvade jag på den lokala musikscenen i Eskilstuna första halvan av 90-talet och har fått se en rad kollegor från dessa år göra karriär. Mitt bands största framgång var finalplatsen i lokalbandstävlingen Live-93, där vi fick stryk av tungt funkiga Carmen Curlers, men var glada för det. Och så fick vi hänga med vinnarnas coola sångare och basist (Andreas Bovin, numera livekeyboardist med Kent) på efterfest.
Och så här med lite längre perspektiv är jag ordentligt nöjd över vilka vi slog ut på vägen mot vår finalplats. I semin rök några redan då väldigt coola snubbar med efternamnen Sköld, Mustonen och Mänty. Å andra sidan hade de med sitt riktiga band, Jones & Giftet (som alltså senare bytte namn till Kent), vunnit stans andra stora rockbandstävling Cult redan -91. The Cure-coverbandet Mr Smith åkte ut redan i grundomgången, men vann Cult året efter under sitt nya namn Yvonne. Och ännu ett år senare stod prog metal-posörerna Pain of Salvation överst på prispallen.
Allra störst var nästan att bli omskriven i lokaltidningarna. Alla klipp finns så klart nogsamt sparade i en röd pärm, och där kan man läsa hur finalrecensenten anser oss ha "en attityd som kan ta dem upp mot Perssons Packs höjder", och att vi "musikaliskt sett" har "en bit kvar" men att vi "definitivt är på väg mot någonting större".
Där fick skribenten (som för övrigt ett par år senare nådde viss framgång som frontman i gruppen Superswirls) fel. Vi nådde aldrig högre än så. Men det fanns det som sagt andra som gjorde.
Så kolla er noga omkring på Skandiateatern i Norrköping på lördag. Kanske är Anders Engström i The Mainstreams en ny Jocke Berg. Kanske kommer Alexander Eriksson i Atmosfear stå i trasiga brallor och sjunga power metal-ballader i Melodifestivalen om tio år. Och alldeles säkert kommer minst en av alla att sluta som en lite för nostalgisk nöjesredaktör på en medelstor svensk dagstidning.