KONST
Här står du -- en utställning med svensk samtidskonst
Med verk av Anna Nordquist Andersson, Viktor Kopp, Anneli Furmark,Carin Suneson Blücher, Jacob Dahlgren, Juan-Pedro Fabra Guemberena,Robert Moreau
Norrköpings konstmuseum
Utställningen pågår till den 4 september
På konstinstitutionernas vernissager domineras publiken av människori övre medelåldern. Det må vara på Passagen i Linköping, på Norrköpingskonstmuseum eller på någon av Konstfrämjandets utställningar. Ofta serman sen samma personer på Östgötateaterns eller Östgötamusikensföreställningar. En rimlig förklaring är att personalen påinstitutionerna har liknande preferenser och värderingar. Kaka sökermaka.
Folkrörelseorganisationen Konstfrämjandet vill nu ta samtidskonstentill hjälp för att förnya sig och nå nya publikgrupper. Medutställningen "Här står du" vill man "slå hål på myten om attsamtidskonsten är svår och riktar sig till specialister." Nu är det noginte för att samtidskonsten är "svår" som ungdomarna och konstovanainte kommer till den och dess institutioner. Många tv-spel,fantasyböcker och filmer kräver nog mycket av specialkunskaper,inlevelseförmåga, engagemang -- och tid. Realityserierna ställerexistentiella frågor om vänskap, kärlek och svek. Om dessa bryr sigungdomarna av egen kraft och vilja.
När Konstfrämjandet nu gör denna viktiga "vinna eller försvinna"--utställningen vänder man sig respektfullt till institutionernasexperter för sakkunskap.
Tyvärr, det är fel väg.
I referensgruppen har tre konstintendenter ingått. Det är troligtatt utställningen blivit intressantare och mera intresseväckande förkonstovana om man bytt ut minst två av dessa mot några företrädare förandra synsätt och erfarenheter.
Om Konstfrämjandets utställningar ska ha betydelse, inte minstutifrån syftet att nå kulturellt resurssvaga grupper, är det ingenmening att det produceras ännu en institutionsutställning. Särskiltinte när den som här är omöjlig att skilja från andrasamtidskonstutställningar som visas på museer och konsthallar.
Man brukar säga att samtidskonsten är demokratisk och öppen för attden inte bygger upp den barriär av krav på förkunskaper somtraditionell konst gör. Det finns flera bra exempel på det i den härutställningen. Ändå använder man i studiematerialet till "Här står du"exakt samma typ av referenser som institutionerna alltid gör.
Jacob Dahlgrens verk analyseras utifrån konkretismen. Juan--Pedro Fabras "Guemberenas" jämförs med Cézannes badbilder, Anneli Furmarks akvareller jämförs med fotorealismen, Robert Moreaus sägs utgå från De Stijl och Gerrit Rietveld, Anna Nordquist från Magritte och Carin Blücher från Matisse och Bonnard.
Rolig konst, men samma gamla trötta pedagogik. Om en medicin intefungerar är inte lösningen att ta ett piller till ur samma burk. Är detsömnpiller går patienten förlorad, hur vällovligt syftet än må ha varit.
Att göra tolkningen av samtidskonsten till en konsthistorisk rebussom intendenten har svaret på är en återvändsgränd. Då blir konsten ettslutet system, ett självtillräckligt ekorrhjul.
Visst blir vi halvbildade gamla humanister glada av att känna igenen inbyggd syftning till konsthistorien i ett samtida konstverk. Mendet är när konsten berör frågor om liv, samhälle och politik denbetyder någonting och folk dras till den och bryr sig om den.
Konstfrämjandet har länge fyllt en viktig funktion. Men ska manfungera som ett komplement till det gamla vanliga konstutbudet ochlocka en ny publik krävs helt andra tag än här.
Jag såg den unge konstnären Richard Dauns utställning på egetgalleri i Linköping här för leden. Det tillfälliga galleriet var fylltav en helt annan, och mycket större och sorlande yngre publik än nu ikonstmuseets sommartomma salar. Där fanns något att tänka på och lärasig av.