Få saker är så roliga som när en författare kommer på en idé, så originell och så stark att den bär en hel bok. I J M Coetzees "Sommartid" är själva berättargreppet en sådan lyckad, bärande idé.
Fiktionen är denna: En ung man ska skriva en biografi över den avlidne sydafrikanske författaren J M Coetzee, närmare bestämt ska boken handla om några år i författarens liv på 70-talet. Coetzee har då återvänt till Sydafrika efter olika utlandsvistelser, lever tillsammans med sin far och undervisar ganska sporadiskt. Han är ännu inte en känd och erkänd författare.
Självbiografi?Mannen som ska skriva biografin har hittat några personer som kände Coetzee på den tiden, fyra kvinnor en man. Deras berättelser ska utgöra stommen i boken han skriver. Romanen "Sommartid" består av samtalen mellan författaren och dessa personer.
Men ämnet är alltså J M Coetzee. Med andra ord en självbiografi? Ja, det kan man nog säga. I vilken utsträckning den också är sann rent faktamässigt låter jag vara osagt. Jag vet inte hur det förhåller sig med den saken och tycker heller inte att det är särskilt relevant.
En man utan glödMen som roman, och som ett utforskande av hur sanningen om en människa över huvud taget kan nås, är "Sommartid" mycket intressant, underbart klar i sitt språk, och rolig dessutom. Komiska poänger utvinns bland annat i kollisionerna mellan den i kärlek både stela och högtravande Coetzee och kvinnorna som inte förstår vad han pratar om, eller riktigt vad han håller på med.
Man skrattar samtidigt som det är en ganska tragisk bild som målas. Det är en ensam man som beskrivs, vilse såväl i sitt land som i de flesta mänskliga relationer. En man utan glöd. Böckerna han skrev, säger någon, saknade också just detta: en glöd, mod.
Ur detta växer en fruktbar paradox fram då läsaren vet att den man som sägs vara tråkig, stel och feg har skrivit denna roliga, levande och modiga bok. Det tål att fundera på.