Ina Ljung, huvudperson i Erik Anderssons nya roman och nybakad journalist, kommer på sitt första jobb till Västergötland och publikationen Varas Värn. Storögd hamnar hon direkt mitt i den lokaljournalistiska hetluften på en redaktion där man mycket hellre grottar ned sig i fornminnen och gamla boindelningar, än ägnar sig åt politik och annat modernt lappri.
Den västgötske amatörhistorikern har blivit något av en nidbild av en närsynt hembygdsfanatiker, en bild Erik Andersson friskt men ändå ganska kärleksfullt driver med. Som han låter föredragshållaren Bengt-Arne formulera det: "Jag kan inte riktigt förmedla den upphetsning jag känner när en arkeolog har grävt fram ett stolphål någonstans."
Romanen har flera infallsvinklar, i ett urtida landskap utspelas fruktbarhetsriter och arkaiska dramer. Och i nutiden jäser det i den västgötska myllan, bönderna mullrar med dieselmotorerna, upprorsstämning råder - varför äter folk så lite riktig potatis? Ska odlarna rent av sluta leverera till stadsborna som ändå bara vill ha chips?
I grunden handlar Erik Anderssons bok om två saker: konflikten mellan stad och land, och banden mellan forntid och nutid. Intentionerna är goda. Men stilbrotten mellan de olika lagren i berättelsen blir våldsamma, och delarna håller inte riktigt ihop; kanske är det här egentligen stoff till två böcker, eller tre. Som det nu är skiktar sig romanen för mycket och handlingen blir allt rörigare där den slingrar sig mellan tidsåldrarna.
En orgie i märkliga orts- och personnamn hör till bokens behållningar, liksom den bitvis riktigt roliga skildringen av livet på Varas Värn. En parodi, ja visst. Men helt säker kan man inte vara. Kanske finns ändå Benke, Margareta och Gun i Vilske faktiskt där ute i verkligheten. Någonstans, på en lokalredaktion nära dig.