Torbjörn Flygt:
Himmel
Norstedts
Plötsligt blir jag osäker. Har Torbjörn Flygts samhällskritiska incitament börjat sacka? Eller tolkar jag galet, när jag i nya romanen ser eftergifter åt ett slags normalrealistisk underhållningsprosa? Tycker att den är mindre vass än stilsäkra barndoms- och klasskildringen "Underdog" (2001) från 70- och 80-talets Malmö och inte alls lika provocerande som thrillerliknande "Verkan" (2004), om ett rättssamhälle i gungning (vars huvudperson för övrigt gör ett kort gästspel i nya romanen).
Ändå är "Himmel" ett mycket levande och energiskt samtidsporträtt. Presenterat av en i allra högsta grad närvarande, detaljrik och nyansrik författare. Som inte drar sig för att plussa på med ett lättsamt pastischsound från festligt utformade kapitelrubriker, eller att vända sig direkt och uppmanande till både läsare och romanfigurer.
En dramatiskt uppmärksam berättare som också kan konsten att vara oblygt publikfriande och tragikomiskt precis - känslan för dråpliga situationer, träffsäkra replikskiften samt udda, samhällsanalytiska och sanningssägande utkantsfigurer är oförändrat stabil.
Romanen kretsar i korthet kring tre par vilkas öden på olika sätt korsas och flätas in i varandra:
Fredrik, mycket framgångsrik arkitekt, och hans uttråkade hustru Louise. Kämpande SFI-läraren Lena och hennes spelberoende make Janson och slutligen Amir från Irak och iranska Parvaneh, båda offer för tidigare övergrepp.
Tre par med samma grundönskan: att älska och att vara älskad. Att förvisa ensamheten.
Människor vars hierarkier, strategier och ideologier kolliderar. Det svindyra villalivet mot det betongtunga hyreskomplexet. Männens värld mot kvinnornas. Föräldrar mot barn. Höger mot vänster. Den infödde svensken mot invandraren. Tutto Prada mot tutto nada. Friktioner som till syvende och sist mer bekräftar än utmanar invanda föreställningar.
Likväl: Allvarlig, rolig och varmt satirisk. En riktigt god berättelse.