ny film
CCCC
De feta åren är förbi
Regi: Hans Weingartner
I rollerna: Daniel Brühl, Julia Jentsch, Stipe Erceg
Filmstaden i Linköping
Återigen skärskådas vänsterns ideal i en tysk film. Den här gången handlar det dock inte om "Ostalgi" och DDR:s imploderande öststatskommunism, utan om något betydligt modernare -- antiglobaliseringsaktivismen.
Precis som succéfilmen "Goodbye Lenin" så bjuder "De feta åren är förbi" på en hel del humor, samtidigt som ämnet i grunden är allvarligt.
I centrum står tre Berlinungdomar med ett starkt och otåligt rättvisepatos. På dagarna diskuterar de barnarbete i tredje världen med haschmoln runt sina huvuden. På nätterna gör de inbrott i vräkiga lyxkåkar. Men i stället för att stjäla från de rika och ge till de fattiga så möblerar de bara om.
När de burgna villaägarna sedan kliver innanför dörren ligger familjefotografierna i kylen och hörnsoffan i poolen. På väggen sitter en lapp med budskapet "De feta åren är förbi".
Syftet med denna mjuka pojkstrecksterrorism är att sätta skräck i de välbärgade och därmed få dem att inse att de inte kan leva gott på de fattigas bekostnad mycket längre. Naturligtvis är det en strategi som är dömd att misslyckas, och när aktivisterna trasslar in sig i ett kidnappningsdrama sätts idealen verkligen på prov.
Filmen åskådliggör på ett handfast sätt vad som sker när en revolutionär, svartvit samhällssyn krockar med den krassa, orättvisa verkligheten. Här är det karaktärerna som står för pekpinnarna, medan själva historien problematiserar snarare än propagerar.
Regissören Hans Weingartner använder sig av kontrastrika miljöer för att hamra in ett budskap, som han sedan ifrågasätter. Huvudpersonerna lufsar runt i sunkiga andrahandslyor medan den välmanikyrerade societeten blir förnärmad när den serveras brandy i likörglas. Men vem är det egentligen mest synd om?
Skådespelarensemblen, med en strålande Daniel Brühl från "Goodbye Lenin" i spetsen, ger ett trovärdigt intryck som samhällsmedvetna men förvirrade kämpar.