Helvetet är de andra, kunde huvudpersonen i Hans Koppels "Vi i villa" säga med Sartre. Särskilt jobbiga är grannarna i villakvarteret. Och deras barn.
Därför är det inte så roligt för Anders, med hus, fru, dotter och älskarinna. Han är instängd, tycker han.
När grannen har skrutit för mycket om nya bilen går det lite grann överstyr för Anders. Han repar lacken och är snart igång med en serie av smått bisarra anonyma angrepp av liknande slag mot grannarna. Samtidigt som vardagen fortskrider med innebandy, grabböl, lite för mycket whisky i tv-soffan och intensivt men känslokallt sex med älskarinnan.
Det är en torftighet effektivt gestaltad med ett avskalat språk: mycket dialog, korta fraser, rappt, lättläst och inte alls oävet. Mellan varven är det ganska roligt.
Men det stannar där. Att människor (en del i alla fall) vantrivs i familjen, dricker för mycket och ligger med fel person och inte gör det med rätt är en sanning förstås. Vi har mött det många gånger förr i böcker och filmer, och det går knappast att påstå att Hans Koppel - för övrigt en pseudonym - tillför den bilden något nytt. Han försöker inte ens, vilket jag kan tycka är lite synd då förmågan att gestalta ändå finns där.
Det hade varit roligt om han i alla fall hade sökt något svar på frågan varför människor hamnar på de ganska underliga vägar de uppenbarligen ofta gör och vad dessa turer gör med den som tar dem. I stället förblir Anders något av en gåta och det är inte lätt att se vem som rycker och drar i hans koppel.