Det är lätt att bli hemmablind. Efter ganska många år som journalist är det en hel del saker som är självklara för mig, men som jag upptäcker inte är självklara för allmänheten. Och det må så klart vara hänt. Jag har ganska liten koll på vad det innebär att vara GIS-ingenjör, aromaterapeut eller styrekonom också.
Men hos vissa funktioner i vårt samhälle tycker jag ändå att det bör ingå att ha koll på journalistikens etiska kärna och praktiska villkor. Framför allt gäller det de så kallade "pressmänniskorna" (en ständigt växande yrkeskår) på våra kommersiella tv-kanaler, som lägger enorma pengar på fullständigt meningslösa kampanjer riktade mot oss journalister. Härom dagen fick vi en rubiks kub i postfacket, med hälsning från Sjuan som ville att vi skulle skriva om något nytt program. I somras skickade TV4 ett fullstort rosa parasoll (!) med nån liten lapp om att nu börjar "Hawaii Five-0". Genom åren har de skickat på oss mängder av skräp.
Hur många texter i Corren detta lett till? Tja, jag skulle tro att detta är den första. Och det borde proffsen på tv-pressavdelningarna veta. Vår bedömning av vad som ska in på sidorna baserar sig på helt andra grunder än hur mycket formgjuten plast eller "Biggest loser"-t-shirtar i storlek XXXL vi får inför seriestarten av en ny realitysåpa.
Allt detta gödslande med frimärken är ändå väldigt harmlöst i jämförelse med det som hände ett par kollegor på en annan tidning härom dagen. Det väletablerade produktionsbolaget Mastiff ("Let's dance", "Så ska det låta", "Så mycket bättre" med mera) drabbades av läskigt sjunkande tittarsiffror för sitt talangprogram "True talent" (gick från en halv miljon tittare till "Oddasat"-nivå på några veckor) och tog sig för att mejla Aftonbladets Markus Larsson och Fredrik Virtanen. Kunde de möjligen tänka sig att komma och recensera en konsert "True talent"-talangerna skulle ha? Och så den djupt häpnadsväckande avslutningsfrasen "Givetvis mot betalning!".
Vad detta mutförsök grundade sig i är ännu oklart. Larsson och Virtanen offentliggjorde genast mejlet i tidningen, TV3 - som sänder "True talent" - tog Mastiff i örat och allt slutade lyckligt. Hur Mastiff fått för sig att det mest tabubelagda i nöjesjournalistiken plötsligt skulle vara okej på landets största tidning är fortfarande höljt i dunkel. Bloggexplosionen med dess sponsrade inlägg har satt saker i ett nytt ljus, men bara gjort det än mer tydligt att det vi journalister - och kanske allra mest nöjesjournalister - främst har att konkurrera med är vår trovärdighet. Att det inte ter sig självklart för alla kan jag förstå, men det borde sannerligen ingå i pressmänniskoutbildningen.