Philip Roths nya roman "Envar" börjar med att han blir begravd. Han - vem är död? Någon av författarens återkommande alter egon, Nathan Zuckerman eller David Kepesh? Icke. Död är inte heller "Philip Roth", alltså det fiktiva berättarjag som vi senast mötte i romanen "Konspirationen mot Amerika" (på svenska 2005).
Nej, den döde, just begravde huvudpersonen i den knappt tvåhundrasidiga romanen är namnlös. En människa som kunde vara du eller jag, vilket är vad boktiteln Envar syftar på (det medeltida moralskådespelet om Envar, Everyman).
Och nog är han - den döde - en typisk Envar, åtminstone i Philip Roth litterära universum. Han liknar tidigare alter egon men är varken författare eller professor utan en (i det tidigare livet) hyfsat lyckad reklamare. Tre kraschade äktenskap bakom sig. Nu är han död, saknad endast av brodern, ex-älskarinnan och älsklingsdottern.
Döden är alltså ämnet för denna oerhört koncentrerade, elegant konstruerade (kort)roman. Berättelsen är inte linjär utan cirkulär; den tycks bygga på associationer kring sjukdom och operationsbord, död och begravningar.
Roth fyller sjuttiofem år i vår. Inte för att det märks. "Envar" är lika vitalt som självklart berättad. Med lekande lätt hand tecknas ett gripande porträtt av sonen till en judisk diamanthandlare i Newark, som sedan barndomen tvingats vara alltför medveten om kroppens bräcklighet. Också kroppens eufori får sin beskärda del i romanen, men sexualiteten intar här, liksom komiken, en (för Roth) jämförelsevis liten roll.
Trots dödstematiken är "Envar" en närmast vällustig bekantskap. Jag läser boken i ett enda svep, njutningsfullt. I jämförelse med de många mästerliga romaner som Philip Roth skrivit under snart ett halvsekel framstår "Envar" som en mindre klassiker. Med det menar jag att hans artonde bok på svenska är makalöst bra.
Philip Roths prosa är en gåva till mänskligheten. Tvivlar på att jag förmår vänta på den svenska översättning av hans tjugoåttonde bok "Exit Ghost" som nyligen publicerades i USA. Ska beställa den snarast. Nu!