2011 satte Birgitta Wigforss upp "Pelle Svanslös" som också var en smart barnteateruppsättning. Nu har Wigforss istället tagit sig an Egners romantiserande utopi från 1955, "Folk och rövare i Kamomilla stad", sagan om den trygga lilla staden där alla är snälla mot varandra och bovarna egentligen är missförstådda medborgare som också kan bete sig hederligt.
Rätt distans
Den daterade handlingen blir i Wigforss händer en inte så vedervärdig historia som det lätt kan bli utan rätt distans. Detta visar på skillnaden mellan bra och dåliga regissörer, en regissör av Wigforss kaliber kan lyfta en text till en nivå där den fungerar och är tillräckligt distanserad från originaltexten, utan att det blir en billig och populistisk modernisering.
Lite segt
Det är även glädjande att skådespeleriet (de flesta är amatörer) håller en jämn nivå, även om det överspelas så görs det välbalanserat över hela linjen vilket snarare lyfter uppsättningen. Wigforss själv i rollen som rövaren Jonathan undviker att överglänsa sin medskådespelare, hon låter alla i uppsättningen bära upp den och fylla ut sina roller till max. Min enda invändning är att andra akten känns lite väl seg och hade tjänat mer på att tajtas till och vara snabbare i vändningarna.