Härom veckan kom skivan och alla gick som väntat upp i brygga. Correns recensent var en av de mer måttfulla och gav bara näst högsta betyg.
De låtar jag har hört är jättebra, men det hela skulle nog ändå ha passerat förbi mitt musiköra hyfsat obemärkt om det inte vore för sångaren Christopher Owens livshistoria. Killen växte upp i den fasansfulla kristna sekten Children of God, även kallad Familjen, mest känd för sin syn på fri sex där kvinnorna uppmanades att prostituera sig för att tjäna gud och där incest var vardagsmat. Christopher har bland annat berättat om hur han fick följa med sin mamma på prostitutionsräder där hon skulle värva medlemmar.
Att han efter sin frigörelse har ägnat en ansenlig tid åt sprit och knark är inte särskilt förvånande. Och att låtarna är sprudlande pophits är kanske inte heller så konstigt - i Children of God sågs all popmusik som homosexbefrämjande och antigudaktig, så det är klart att killen vill överdosera när han äntligen får chansen.
Allra mest rörande är när han i nya numret av Sonic får säga vilken musik som har betytt mest för honom. Det första han nämner är "It must have been love" med Roxette, och jag förstår precis. Om jag var långt nere i det djupaste av mörker skulle jag mycket hellre kravla mig upp med en smetig Gessle-ballad som sällskap än nåt mörkt, malande och ondsint.