Roy Jacobsen: Marions slöja

"För vuxna människor står igenkännandet i vägen för upptäckten? Igenkännandet bedrar oss. Liksom allt gammalt bedrar allt nytt."

Det är när Roy Jacobsens roman är inne på upploppet som kriminalaren Marion får anledning att reflektera över sin chefs tänkvärda ord.

Situationen är prekär. Hon anar mönstret, har funnit pusselbitarna, men störs fortfarande av en återkommande blockering kopplad till privata upplevelser. En mental slöja som ska förhindra insyn och inte utblick.

Månaderna har dragit iväg för den fyrhövdade, etniskt diversifierade, norska specialgruppen för interkulturell konfliktlösning. Efter många oväntade turer sen det första seriemordet - en ung kvinna av pakistanskt ursprung, slöjtäckt och med avhuggen vänsterhand - börjar upplösningen närma sig.

Utredningsteamet har utsatts för inre påfrestningar, olika infallsvinklar har prövats och sökområdet har utvidgats till att omfatta även rapporter från en senarelagd granskningskommission.

"Marions slöja", mästerligt översatt av Staffan Söderblom, är till sitt originella väsen en kräsen kriminalroman som befinner sig långt från mainstream.

Letar man klichéer, så hittar man få eller inga, och tycker man sig känna igen inslagen av lakonisk humor, så kan det bero på att den fläckvis påminner om Arne Dahls (Jan Arnald).

Har man dessutom för länge sen tröttnat på Håkan Nessers prettoprosa, så är Roy Jacobsen ett elegantare och avsevärt kraftfullare norskt alternativ: infallsrikt, besynnerligt oåtkomligt - oigenkännligt - och förbaskat spännande.

Den mångkulturella marken är minerad, men beträds utan rädsla eller alibi. Till varje fördom läggs ytterligare dimensioner. Hederskultur ställs mot rasism, förenklingar elimineras, utredarnas professionella blick försvåras av bakgrund, ambivalens och privat introspektion. Inget tas för givet.

Och kravet på läsaren? Lika obestridligt självklart som boktiteln är mångtydig.