Det finns en seglivad dikotomi i litteraturens värld: å ena sidan poesin och dramatiken, å andra romanen och filmen. Däremellan en vallgrav, eller i värsta fall avgrund. Själv både vig och förutsättningslös har jag sedan länge sökt hoppa mellan tuvorna. Ämnar för all del fortsätta med det.
Samtidigt har vissa författare en förmåga att perforera och upphäva skillnaderna. Det lustiga är att jag första gången läste den nu aktuelle i novellform - året var 1996 och samlingen hette "Elefanten som gick upp i rök" - och blev mycket imponerad. Novellen är ju en gränskonst, balanserande på avgrunden.
Haruki Murakami, född 1949 i Kyoto, har bott både i Japan och USA. Han nämns i nobelprissammanhang och är nu, i mor och dotter Dukes översättning, aktuell med en roman från 90-talet, "Fågeln som vrider upp världen". Den har, i likhet med författaren, dyrkats över hela västvärlden. Detta omtalade mästerverk mäter 740 sidor och saknar ingalunda ambitioner. Kanon.
Men är det, för att återaktivera inledningsdikotomin, något mera än ett briljant filmmanus? Naturligtvis är det i en konkret mening det: ingen vettig människa (och förhoppningsvis ingen knäppgök heller) skulle få för sig att göra något för duk och hemmabruk av denna vindlande, finförgrenade och djupt litterära text. Det är för avancerat och mångfacetterat för världens nu levande regissörer. För utspritt, atomiserat. Intellektualiserat. För mycket. Och kanske för lite.
Nu som förr hyser jag kort sagt respekt för Murakamis prosakonst, samtidigt som tvivlet börjar gnaga - är detta ändå inte bara en lite mera lekfull och sofistikerad variant av underhållningslitteratur? För att tala klarspråk är jag inte lika tagen av USA-japanen som den övriga, mer eller mindre unisona kritikerkåren.
Förmodligen beror det på min miljöskada: för mycket poesi, för mycket teater.