Göran Hägg:
Mussolini - en studie i makt
Norstedts
Hägg tecknar ett mycket nyanserat porträtt av Mussolini. Visst var Mussolini en diktator. Visst beskars friheten i hans Italien, partier och fackföreningar förbjöds, men diktaturen var ändå inte så brutal. Det var först de sista åren från slutet av 1943, när Mussolini blev en tysk Quisling som terrorn och antisemitismen släpptes loss efter nazistisk modell.
Göran Hägg betonar skillnaderna mellan Mussolini och Hitler och beskriver Mussolini som relativt bildad med språket i sin makt. Litteraturvetaren berömmer även hans journalistik. Mussolini började sin bana som redaktör för den socialistiska tidningen Avanti. Dessutom avskydde han Hitler som han kallade "en rörmokare i regnrock". (Man kan undra vad det är för fel på rörmokare?)
Boken saknar en konkret beskrivning av hur förföljelsen av oliktänkande gick till under de fascistiska åren i Italien. Hägg talar om åtta dödsdömda politiska fångar och han beskriver bara ett par fall av politiska mord, men det finns ingen diskussion om våldet mot politiska motståndare.
Göran Häggs slutsats är att Mussolini var en avskyvärd diktator som orsakade stort elände för Italien och dess folk. Han ger två förklaringar till dessa politiska misslyckanden. Dels var Mussolini ensam om de politiska besluten. Han saknade politiska rådgivare och det var hans förmåga, eller oförmåga, till improvisation som styrde honom. Till en början ganska lyckosamt, men med tiden allt mindre framgångsrikt. Dels var Mussolini besatt av makten. För att behålla den gjorde han ideliga politiska lappkast. Det var detta som ledde Mussolini på hans vingliga politiska färd från den yttersta vänstern till den yttersta högern.
Hägg menar att vi kan dra lärdom av detta. Mussolinis arvtagare i vår tid är karismatiska populister som söker frågor som kan vinna makten åt dem i stället för att bilda opinion i frågor som ligger dem varmt om hjärtat. Särskilt uppmärksamma bör vi vara på politiker som talar om "samförstånd", "opolitiska lösningar" och "den enda vägen".