Somliga författare är väldigt skickliga: formellt fulländade, oantastliga i det avseendet.
Andra är i en mer genuin mening bra: de når fram till något viktigt.
Många är varken det första eller det andra.
Några få är både och. Till dem hör i allra högsta grad Klas Östergren. Kanske är det hans signum framför andra: form och innehåll i perfekt förening. Jag undrar om han inte är Sveriges bästa nu levande romanförfattare.
Stephen Farran-Lee har sammanställt tjugofem timmars intervjuer med Klas Östergren till en bok. De två diskuterar Östergrens verk, ett i taget. Det är ett synnerligen fruktbart och lyckat sätt att närma sig författarskapet. Det kräver en påläst och duktig intervjuare och ett generöst intervjuobjekt. Här finns båda.
Metoden erbjuder möjligheten att gå direkt på det viktiga, det vill säga det skrivna. Därifrån görs på ett naturligt sätt utvikningar i relevanta riktningar, exempelvis biografiska. Mellan intervjuerna har Farran-Lee lagt in några berättande, essäliknande kapitel som ger konturer åt Östergrens liv: han skriver om uppväxtens Lilla Essingen, ungdomens Stockholm och det Österlen där författaren bor i dag.
På ett fint sätt rör sig samtalet mellan författarskapets återkommande teman - förlust, saknad, kärlekens möjligheter, tidens beskaffenhet - och Östergrens metoder. Det kan röra det högst konkreta, som att han skriver på skrivmaskin, vilket han ser som ett sätt att tvingas till reducering - ju jobbigare skrivande, desto större benägenhet att ta bort onödiga ord.
En annan gång kan det handla om hur han försöker att gestalta en särskild tidsuppfattning genom en berusad och delirisk persons medvetande - som i "Ankare".
Återkommande hos Östergren är tanken att skicklighet inte räcker. Det han skriver måste betyda något, åtminstone för honom själv. Som han säger. "Jag får fortfarande höra att jag är en så festlig historieberättare. Det förstår jag egentligen inte. Och säger någon mustig skröna blir jag rädd." (Ja, vem blir inte det!)
Men bäst av allt är att Stephen Farran-Lee lockar läsaren åter till Östergrens värld. Och vi återvänder dit lite klokare; vi ser den på nytt.