Lars Saabye Christensen har skrivit romaner, noveller, essäer, dramatik, filmmanus, poesi och är dessutom medlem av bandet Norsk Utflukt. För "Halvbrodern", en slukansvärd tegelsten, vann han Nordiska rådets litteraturpris 2002, en av många utmärkelser sen debuten 1976.
Men, som han skriver i upptakten till "Saabyes cirkus", "framgången gör dig ofta slapp och slarvig, nästan likgiltig". Är man inte disciplinerad, håller sig kvar i luften, så faller man.
Det är när Saabye Christensen ska tala på en bokmässa i Paris som han gör just det: Faller. Ner från podiet. Förlorar inte bara balansen utan också sin värdighet. I ett sista försök att förhindra fadäsen griper han efter fäste, efter "en sträv trapets i minnets blåa kupol" - och här börjar romanen.
Plötsligt ser han sig själv som 13-årig gutt i Oslo, framför en fiestaröd Fender Stratocaster med skruvad hals som lockar frestande i skyltfönstret. Året är 1965 och berättarjaget blir som besatt: gitarren måste bli hans. Pengarna ska han tjäna ihop som springsjas åt en florist.
Hos Saabye Christensen hamnar vi oftast bland de mindre prominenta, hos maskrosmänniskorna - en av hans mörkare Oslo-romaner heter just "Maskrosfamiljen" (2004). I "Saabyes cirkus" är tonfallet lättsammare, har komponerats för liten och blandad orkester. Blivit något av en tänkebok.
Där tältet sätts upp är världens medelpunkt, säger före detta trapetskonstnären Aurora Stern, en av de udda figurerna pojken möter på sina uppdrag.
I tältet kan artisten/författaren vara cirkusdirektör i eget universum. Ett skickligt blomsterbud kan - för att fullfölja metaforen - till och med klara av "blindgångarna", leverera paketen vars adressater är omöjliga att hitta. "Saabyes cirkus" är en roman om skrivandets villkor och de tonåriga upplevelsernas litterära jordmån. Som berättelse är den både dråplig och melankolisk - en blomsterbudets pikaresk.