Mitt starkaste minne från senaste gången jag pratade med Eric Saade var hur imponerande välstrukturerad han var i sin karriärplanering. Vartenda singelsläpp var minutiöst uträknat för att fånga in publik och sedan behålla den. Han insåg också att hans chans att stanna i branschen var att mogna med fansen.
Nu, fyra år senare, består hans publik fortfarande av till hälften tonårstjejer och till hälften låg- och mellanstadiebarn (och deras föräldrar). I alla fall att döma av vilka som samlats i den förvånansvärt välfyllda Crusellhallen på torsdagkvällen.
Att jobba taktiskt inom showbiz handlar verkligen inte automatiskt om att ge upp sin integritet. Det är så klart ingen slump att vi aldrig sett Saade i "Så ska det låta" eller "Fångarna på fortet". Hans ambition är att vara en respekterad entertainer och han arbetar hårt för att nå dit.
Till denna kortturné – Linköping är smickrande nog bara ett av tre stopp (de andra är hemstaden Stockholm och barndomsstaden Helsingborg) – har han växlat stil och framför en dryg timmes funkkavalkad med rytmstarkt och fingerfärdigt kompband. Han är dock fiffig och struntar nästan helt i sina nyare låtar ("Sting" får dock avsluta extranumren). I stället baserar han showen på intrikat smattrande funkcovers av sina egna hits från 2010 och 2011, och kärnfansen kan fortsätta göra hjärtan i luften och sjunga med i "Timeless", "Manboy" och "Popular". På så sätt har han chansen att varsamt lotsa fansen med sig in i den mer mogne manspojkens ljudvärld.
Rytmchockerna blir lite tjatiga i längden, men ambitionen i både koreografi och arrangemang är som sagt hög, inte minst med tanke på hur få spelningar de gör.
Som starkast blir det ändå när han agerar som den barn- och tonårsidol han är och plockar upp Emma – en djupt tagen tjej från tredje raden – på scenen och sjunger "Break of dawn" för henne. Och när man hör en ensam falsettröst pipa "jag älskar dig Eric" på gäll östgötska är det kvällens vackraste ögonblick.