Det är matiné som gäller i vår. Först återuppväcktes myten om Robin Hood och nu är det dags för ett sandigt sagoäventyr i "Prince of Persia".
I pressmaterialet till filmen säger den framgångsrike blockbusterproducenten Jerry Bruckheimer att han förväntar sig att publiken ska bli knockad av effekterna. Lyckligtvis har han fel. För även om "Prince of Persia" bjuder på mängder av välproducerad modern filmteknik så är det den klassiska matinéunderhållningen som står i centrum. Jag är glatt överraskad av att effektfyrverkerierna inte tillåts ta över showen.
Istället handlar det framför allt om gammal hederlig swashbuckling, sådana akrobatiska hjälteslagsmål som Douglas Fairbanks och Errol Flynn höll på med. Och det är ett väldigt smart drag att låta Jake Gyllenhaal leka matinéhjälte. Han har precis rätt glimt i ögat för den här typen av film, lite som en ung Sean Connery. En allt för tuff hjälte hade kraschat den filmiska förlustelsen snabbare än någon hinner säga popcorn. Vid sin sida har han förstås en motsträvig, stark och vacker prinsessa. Hon spelas av Gemma Arterton som senast sågs i "Clash of the Titans" (men den filmen bör helt undvikas).
Lika självklar som den vackra prinsessan är den roliga sidokaraktären. I det här fallet en guldinspirerad entreprenör spelad med pondus av alltid lika pålitlige Alfred Molina.
"Prince of Persia" är inte lika underhållande som Bruckheimers tidigare matinésuccé "Pirates of the Caribbean" men ett mestadels välfungerande substitut. En klassisk matiné där det är lätt att se vilka som är onda och goda. En film med tillräcklig charm för att åtminstone jag, med ett leende på läpparna, ska ha överseende med ett något överanspänt slut och några stelbenta repliker.