Han balanserar på gränsen till det bittra, men drar hela tiden tillbaka sina karaktärer och sin historia till fast mark när han hängt ut dem sprattlande över cynismens djupa gap.
Tack vare Sam Lipsytes komiska tajming och stilistiska kompass blir Given en läsning som lockar mer till skratt än till huvudskakningar. Given är bitvis svart som sot, här finns ingen lycka som varar beständigt, men den får oss också att skratta mitt i eländets ansikte. Vilket är förlösande.
Historien cirklar runt den misslyckade konstnären Milo Burke, som istället för att förändra konsthistorien med sina tavlor jobbar som "fundraiser" på ett universitet. Tidigt i boken får Milo sparken från jobbet och så är nedåtspiralen igång. Sakta men säkert faller Milo mot en krasch, men samtidigt möter han gamla vänner och frågar sig vad allt detta egentligen går ut på. Han konstaterar själv: "Om jag vore protagonist i bok eller film, skulle det vara svårt att tycka om mig, att identifiera sig med mig." Varpå hans chef torrt klargör: "Jag skulle aldrig läsa en sån bok, Milo. Jag kan inte föreställa mig att nån skulle göra det."
Och visst har Milo rätt, det är svårt att tycka om honom. Men hans chef har också fel. För när bokens författare har Sam Lipsytes gehör för livets inbyggda svarta komik då blir en bok om Milo Burke både läsvärd och njutbar.