"Kan de inte ta en paus, de, livet, och ge mig en chans att få ihop det hela? Är det så mycket begärt?" Förenklat är "Väldigt sällan fin" en bok om identitet. Noha, med ursprung i Eritrea, har börjat på universitetet för att läsa religion i Linköping, tar tåget dit och hamnar högst ofrivilligt i ett slags studentliv han inte hade tänkt sig.
I korridoren i Ryd blir han mer eller mindre intvingad på en fest han inte vill gå på, i det gemensamma köket kan han inte knäcka koderna vem som förväntas göra vad och när. Som en renlevnadsivrande muslim, som aldrig unnat sig nöjen eller förströelser, håller han för sig själv med studier, bortom kvinnor, kroppskontakt och andra människor så långt det går.
Men det visar sig vara nästan hopplöst när alla verkar ha på sin agenda att förändra Noha. En svensk kille i hans klass är efterhängsen. Denne Fredrik tröttar ut Noha och ännu mer när Fredrik bestämmer sig för att konvertera till islam och byter namn till Abdul, slänger sig med attityd och Koran så att Noha plötsligt framställs i en dager där han knappt verkar rättroende längre. Tjejen Anna har Noha "träffat" på tåget till Linköping hemifrån. Eller det är givetvis hon som börjat prata med honom och snackar sig snart in i hans liv, bränner skivor och tvingar till umgänge, enskilda träffar, och så...
I bokens andra del reser Noha på sin farfars begravning och kan i korta ordalag så småningom få en nyckel till sitt förflutna som slutligen - och antagligen - kan få honom att slappna av lite i sin stränga livsattityd.
Sami Said är en uppiggande bekantskap med en härligt besk, avslöjande och svartsynt och rolig stil. Kanske är han i vissa partier lite för detaljerad och tuggar om, men det överskuggas klart av hans klara samtidskritik (mot alla!), fiffiga formuleringar och många komiska scener.
En klart sjysst debut - och som en bonus finns Linköpingsmiljöer och att huvudpersonen skriver en läsvärd artikel som är tänkt för publicering i Corren.
Peter Åkesson