Sjöjungfruns namn
Bonniers
Föga förvånande har Staffan Seebergs nya roman valts till huvudbok iMånadens bok. För att tala med Hollywood har den allt. Kärlek,snedsprång, hemligheter. Romantik och, faktiskt, rejäla doser psykologioch sociologi. Och mera kärlek.
Det är en stort anlagd roman som sträcker från 1950 till våra dagar.Men dess komposition är inte den renodlade kronologins elleridealiserade utvecklingsromanens. Snarare förvaltas en tradition därtiden är odelbar och minnena lika närvarande som nuet.
1950 är året då Harry blir moderlös och hamnar i familjen Rönnhageshägn och ståndsmässiga villa i Äppelviken. Det är ett stort steg förtioåringen som växt upp i en statarlänga. Hos fosterfamiljen finns,till den vetgiriges fromma, ett bibliotek.
Hans läshuvud är stort och hans begåvning större än de biologiskabarnens. Ändå är det de som omsider når de världsliga framgångarna:ambassadör, överläkare, konstnär. På 1970-talet hade detta kallats enroman om relationen mellan arv och miljö. Men utgången torde knappastha passat in i det progressiva mönstret.
Hos Seeberg är nämligen ståndsbytet av mindre betydelse ändubbelheten, den vacklande tillhörigheten och sociala sprickan. Sveketmot syskonen som blev kvar i skiten, självföraktet. Den sista i denlånga raden av Harrys kvinnor definierar hans tillstånd som "kroniskambivalens".
Han landar som docent i historia, men finner sig aldrig tillrätta iden akademiska miljön. Han tycks förbli en intelligent outsider, utansubstans och kärna. Men på en punkt är han hel. Sann och trogen. Redanpå ett tidigt livsstadium avverkar Harry flickvänner och fruar. Men deär bara surrogat. Kärleken förbehålls Olma.
Och kärlek, visar författaren ju längre romanen lider, är inte attbli älskad, utan att älska. Tydligare än någonsin framträder Seebergsom en obotlig romantiker. Det obesvarade, och obesudlade, är det endaäkta.
Detta innebär inte att Olma, äldste fosterbroderns fru och alltmerauttråkade diplomathustru, avvisar Harry. Tvärtom gör hon -- vid deglest tilldelade stunderna -- honom till sin förtrogne. Det är någotsyskonlikt över deras kyska och samtidigt vibrerande möten. En samklangsom förlägger kärlekens väsen närmare lugnet än upphetsningen, närmaresjälen än könet.
De delar ett utanförskap som inte är klassbaserat -- Olma stammarfrån baltisk lantadel -- men ändå förenande: mammor som dör ellerförsvinner, svindlande pappor. Framför allt passar ingen av dem riktigtin i familjen Rönnhages bildade och lagom burgna borgerlighet, prägladav liberala honnörsord som vidsynthet och tolerans.
Bägge varseblir de med författarens goda minne fasadens sprickor ochförvandlas till ställföreträdande avslöjare. Fastän klarsynta ochdrabbade är de likaväl denna anspråkslösa borgerlighets eviga gisslan.