Hösten 2003 debuterade Jonas Hassen Khemiri med "Ett öga rött". Idag är boken om Halim -- "Sveriges mäktigaste revolutionsblatte" --översatt till sex språk. Den har satts upp som pjäs, belönats medlitteraturpris och ska snart bli film.
Precis som väntat alltså: Halim knäcker intellektuella på löpande band.
"Ett öga rött" laborerade med svenskan. Den vände trotsigt påsyntaxen och lät Halim låna ord och uttryck från arabiskan. I dennaanda formades en berättelse om utanförskap, suverän i sitt tilltal ochsvidande i sin aktualitet.
Hur följer man upp nåt sånt?
Förslagsvis genom att gräva där man står. I "Montecore" varierasdebutens uppfinningsrika idiom. Fokus fördjupas. Och historien öppnarsig bakåt.
Halim är nu ute ur bilden. Fast inte helt. I "Montecore"svävar hans ande inte minst över Kadir, en gammal vän till författarenstunisiske far. Kadir som kan svenska och låter och tycker så här:"Parentesens viskning: Kan du relatera till emotionen att inte delta isin omgivnings generalitet? Kultivera i så fall denna emotion iskrivandet!"
En arbetsbeskrivning så god som någon. Kadir har dessförinnankontaktat författaren för att föreslå samarbete. "Låt oss kollideravåra kloka huvuden i ambitionen att kreera en biografi värdig dinprominente far!" skriver han entusiastiskt.
Författaren? Just det. Khemiri har ånyo skrivit in sig själv iberättelsen. Sitt namn åtminstone. Boken bollar medautenticitetsbegreppet och placerar läsaren i en spegelsal av ömsomkorresponderande, ömsom motstridiga bilder. Var och en med sitt motivoch perspektiv. Fadern, sonen och den osannolike Kadir.
Som bekant är nästan ingenting på riktigt i dessa tider. Men Khemirisköter sina bortblandade kort (pappan i boken är passande nog fotograf)så väl att man utan knussel köper dem. Ingen version tar ut den andraoch simsalabim: Tigern lever. (Minns den vita tiger -- Montecore -- somi en show i Las Vegas häromåret attackerade ena halvan av Siegfried ochRoy, den berömda tyska illusionist- och tigertämjarduon.)
En mer kärleksfull skildring av en far har jag inte läst sedan PeterKihlgårds "Anvisningar till en far". Bilden av den invandrade pappan ärallt annat än okritisk, allt annat än opartisk, och i den meningensann. Samma sak med samhällsbilden: subjektiv och kritisk. Även omflera inslag i den senare -- ett visst statsministermord, ett visstvågmästarparti, en viss laserman -- bara är besvärande bekanta faktum.
"Och bara en gång, precis innan Kadir åker hem försöker du övertalapappor att svenska faktiskt är värsta arabhatarspråket och papporfrågar suckande varför och du hinner bara ge ett exempel: Vad sägs omuttryck som Fy farao? Vad är mer arabhatande än det? Och papporflyger runt och örfilen bränner din kind till rodnad och pappor väser:"Du är ju svensk, din förbannade jävla idiot!"
I sin gravallvarliga humor påminner Khemiri om Zadie Smith och HariKunzru. Men framför allt är han sin egen. En sällsynt berättarbegåvningmed en fot i förorten och huvudet förbannat högt. En unik tiger