"Kom igen nu tjejer, låt detta blir den tändande gnistan!!" Att motståndarna just gjort sitt nionde mål dämpade knappast Tor-Leif. Med gäll röst manade han till mirakel. Match efter match. Kanske hoppades han att gudagnistan skulle infinna sig i oss, ett gäng halvkassa fotbollsspelare i en av stadens lägre divisioner? Med närmast religiös hängivenhet försökte han vända våra hopplösa underlägen till seger.
Min gamle tränare kommer för mig när jag läser Petter Karlssons "Guds hand". Det är en härlig, ord- och anekdotrusig bok fylld av beröringspunkter mellan religion och fotboll. Eller vad sägs om följande citat, frampassat av påven Johannes Paulus II som i ungdomen var målvakt hemma i Krakow: "Fotboll är det mest viktiga oviktiga som finns".
Karlsson är journalist med rötter i Ydre och en gång forwardfötter i Torpa AIS. Bakom sig har han otaliga artiklar och böcker om fotboll. Arsenalälskaren har också en fil kand i teologi och rör sig lika hemtamt i omklädningsrummen som i sakristian. Han vet vad som förenar en trogen supporter och en flitig gudstjänstbesökare: "Passion, utlevelse och helhjärtat engagemang".
Följaktligen surnade han till över alla nyfrälsta fotbollsfans under Sveriges framgångar i fotbolls-VM 1994. "Söndagskristna" fnyser Karlsson och jämför dem med kyrkobesökare som bara kommer till julottan. En sann supporter ska förstås följa sitt lag även när det spelar mediokert eller dalar ner genom serierna.
"Guds hand" är späckad av underhållande vittnesmål, till exempel katoliken Thomas Ravellis om hur han ibland bett om syndernas förlåtelse då han varit extra gapig i målet. Karlssons förtjusning i kvicka formuleringar bidrar också till läsglädjen. Här talas om spelare som "artigt vänder andra hälsenan till" eller mål som görs "så att nätet står som en kollekthåv".
Bokens mer seriösa delar gör att "Guds hand" blir mer än bara roande. Vi får bland annat läsa om den kyrkliga upprinnelsen till några av de största engelska klubbarna. Stort utrymme ges åt broder Peretti som i rumänska obygden byggt upp ett kloster - och ett fotbollslag.
Franciskanermunken och Karlsson samtalar om allt från Maradonas dribblingar till fotbollslaget som en bild av Kristi kyrka.
Slutet av boken tappar en del av kopplingen mellan fotboll och religion. Men det gör inget, jag läser på av bara farten. Om den trasigt klädda flickan i Burkina Faso som ser på när flickspelaren Adjaratou gör mål efter mål i sina blå plastsandaler. Den lilla har fått en idol och i hennes ögon ser Karlsson en alldeles särskild glans. Kanske gudagnistan?